Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Karin Olsson: Det svenska filmfiaskot

KOMMERSIELL KALKON. Publiksuccén "Göta Kanal – kanalkampen" fick sju miljoner i statligt filmstöd baserat på att den drog storpublik, inte för dess kvalitet. Här har Svante Grundberg än en gång kantrat med sin kanot. Foto: SF
Kommer du ihåg filmen "Allt om min buske" som gick på bio förra året?
Inte? Tur för dig.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

De knappa 40 000 stackare som såg denna "buskis i trädgårdsmiljö" med Ola Rapace i en av huvudrollerna, ångrade nog sina biljettpengar. Vi andra, som förutsåg att det var en riktig skitfilm, subventionerade ändå varje biobesök med cirka fyrtio procent. Totalt fick filmen fyra miljoner i produktionsstöd.
Det främsta målet för filmpolitiken är att värna "värdefull film". Det är ett mål som statliga Svenska (SFI) filminstitutet har förfuskat.
Institutet stöder en bred repertoar med allt från platta komedier till formelmässiga thrillers. Det vore otänkbart att Dramaten med statligt stöd skulle sätta upp "Ladies night" eller farser med Pernilla Wahlgren. Men sådana begränsningar känner inte SFI.

Mer än en tredjedel
av resurserna, reglerade i Filmavtalet, baseras på skattemedel och den tioprocentiga avgift som ligger inbakat i priset på varje biobiljett. Resten kommer från marknaden, med viss modifikation eftersom licensfinansierade SVT skjutsar in en ansenlig summa.
En alldeles för stor andel av medborgarnas pengar går till att finansiera skräp. Jag menar inte att allt ska gå till "svår" film. Varje genre har sin genialitet. Men Svenska Filminstitutet har satt i system att premiera icke-originalitet. Ta det "publikrelaterade" stödet till exempel. Alla svenska långfilmer får, om de ansöker om det, pengar efter antalet biobesökare. "Göta kanal - Kanalkampen" var förra årets mest sedda biofilm och kunde casha in sju miljoner.
Det ställs inga kvalitetskrav. Ju mer sedd katastrof desto mer kulor.
Kommersiella "Göta kanal" bör klara sig utan statsstöd. Och om inte, avstår jag gärna att via skattemedel ge Svante Grundberg lön för att ramla ur kanoten en gång till.

Samma år som
Ola Rapace onanerade tokroligt i ett träd i "Allt om min buske" fick den hyllade och intressanta långfilmsdebuten "Darling" inte en krona.
Fyra filmkonsulenter sa nej. Marianne Ahrne vägrade med motivet att hon inte kände några människor som liknade dem i filmen.
"Darling" finansierades i stället med reklampengar som regissören Johan Kling själv hade tjänat ihop.
Han beskriver i DN huvudfåran i samtida svensk film: "oambitiös och fixerad vid simpla, övertydligt psykologiserade historier".
Jag håller med och fruktar att vissa av filmkonsulenternas förkärlek för pekoral i längden kan bli förödande för skattemoralen.
I senaste numret av kulturtidskriften FLM skriver redaktören och filmexperten Jonas Holmberg om "den nya våren" i svensk film. Den finns inte i filmkonsulternas kölvatten, utan i utkanten av branschen.
Små, oberoende produktionsbolag som klarar sig med lite eller inget stöd från staten. Där finns de nya idéerna om distribution, om berättarteknik och teman. Alla i reportaget beskriver det som en lättnad att inte vara en del av den traditionella, svenska, filmvärlden som blivit alltför strömlinjeformad.

Landshövding Mats
Svegfors utreder just nu filmpolitiken på kulturdepartementets uppdrag. Nästa höst ska han lägga fram sina förslag till ny ordning.
Det skulle vara en lättnad om alliansens kulturpolitik kunde lämna efter sig åtminstone ett värdigt avtryck: mer elitism i filmstödet.
"Hellre för många dåliga konstnärer än för få goda", skrev Harry Schein 1962 i skriften "Har vi råd med kultur?". Det var ett år innan filminstitutet grundades med Schein som chef. Hans önskan uppfylldes, på ett ganska olyckligt sätt.
Sverige hade kända filmgenier innan den statliga filmpolitiken föddes, och har också haft ett gäng efteråt.
Men antalet kalkonregissörer har blivit många. För många.