Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Karin Olsson: Det ruttna Danmark

Danmark har fått smisk av EU. Och som danskarna larmar och gör sig till över detta.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Man trodde ju att man hade vant sig vid den råa tonen om invandrare i det offentliga samtalet i Danmark. Det hade man inte.
När jag läser landets kanske anständigaste morgontidning, Berlingske Tidende, slås jag återigen av den bruna tonen hos de "røde og hvide".
Bakgrunden till den senaste danska invandrardebatten är att EU ger landet bakläxa för dess hårda specialregler för att förhindra familjer att återförenas i landet.
Reglerna, som bland annat innehåller krav på en viss inkomst och ålder, har tvingat en mängd "kärleksflyktingar" att i stället bosätta sig i Skåne och pendla över sundet till släktingar och arbete. Men i den så kallade Metock-domen från i somras slog EU fast att det strider mot unionens regelverk.

Reaktionerna har varit smått besinningslösa. "Udlaendinge", som invandrarna fortfarande kallas i vårt grannland, ska ju som namnet antyder - hållas ute.
Starka röster i bland annat regeringens stödparti Dansk folkeparti har rest krav på att landet i protest ska lämna EU.
I månader har striden om hanteringen av prejudikatet varit en av de hetaste politiska frågorna.
I helgen lyckades Dansk folkeparti, som krävt att Danmark ska trotsa domen, och regeringspartiet Venstre nå en uppgörelse. Med nöd och näppe lyckades Venstre få Pia Kjaersgaards invandrarfientliga gäng att acceptera EU-rätten om fri rörlighet. Som kompensation fick Dansk folkeparti en smörgåstårta med mycket majonnäs: statsminister Anders Fogh Rasmussen deklarerar stolt att de har kommit överens om en rejäl uppstramning av invandringspolitiken, i samma storleksordning som de omfattande förändringarna 2002.

Avtalet innebär
bland annat:
 - Tuffare villkor för att bli medborgare i Danmark.
 - Lättare att utvisa invandrare.
 - Svårare att få komma till Danmark för att studera.
Det ställs också hårdare krav för att få bidrag som invandrare, och en rad ytterligare åtgärder för att lugna danskarna om att invandringspolitiken ska förbli lika stram, eller stramare, än den var innan EU lade sin näsa i blöt.
Folketingsledamoten för den socialliberala partiet Radikale venstre, Morten östergaard, sammanfattar läget träffade:
"Å ena sidan är det här ett uttryck för Dansk folkepartis knäfall för Europa, å andra sidan Fogh Rasmussens knäfall för Dansk folkeparti."
EU-kommissionen gläder sig åt att landet accepterat spelreglerna. Men det ruttna i staten Danmark består.

När jag fortsätter min läsning av Berlingske Tidende slås jag av den besatthet av "invandrarfrågan" som fortfarande genomsyrar nästan varje fiber av samhällsdebatten. Fem redaktionella sidor ägnas åt EU-domens konsekvenser.
Ytterligare två sidor handlar om de problem danska muslimer sägs ha med att anpassa sig till Europa, när de nu fastar under Ramadan.
Debattsidan toppas av en, visserligen bra, artikel om det odanska Folkepartiet. Tidningen största krönika handlar om det allvarliga muslimska terrorhotet som vilar över Danmark, vilket bombdådet i Pakistan påminner om. Ytterligare ett nyhetsuppslag handlar om den danska närvaron i fjärran östern.

Danskens neurotiska relation till muslimen, eller "muhammedanen" som Kjearsgaard envisas med att säga, framstår som det mest centrala i Danmarks självmedvetande. Må denne muslim befinna sig på Nørrebro eller i Pakistan.
Små danskarna, små danskarna, så lustiga att se.
Men så lyfter jag blicken. Sverigedemokraterna har en god chans att komma in i riksdagen nästa val. Danmark förändrades snabbt efter att Dansk folkeparti 2001 fick inflytande över rikspolitiken. Det finns ingen anledning att tro att Sverige är immun mot en liknande utveckling.