Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kan vi börja ta ungdomsrånen på allvar nu?

Ungdomsrånen har mer än fördubblats mellan 2015 och 2019.
Foto: Adam Ihse/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ungdomsrånen måste tas på största allvar, både för att värna offren och för att förebygga gängkriminalitet.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

För drygt ett år sedan skrev kriminologen Christoffer Carlsson en debattartikel i Expressen på temat ”det finns ingen våg av ungdomsrån eller kraftig ökning av förnedringsrån”. Det är framför allt ett mediefenomen, menade han. 

Mediestormen hade också dragit med sig politikerna, som anordnade en riksdagsdebatt, och fått Brå att börja kartlägga fenomenet, konstaterade Carlsson lite raljant. 

Detta är bara ett av många exempel under senare år på försök att tona ner allvaret i brottsutvecklingen. Nu har Brå-rapporten kommit. Den konstaterar att ”utvecklingen är oroande”. Antalet anmälda rån mot ungdomar under 18 år har mer än fördubblats mellan åren 2015 och 2019.

Särskilt stor är ökningen i storstäder med kranskommuner. Där har anmälningarna ökat från 86 rån per 100 000 invånare år 2016 till 186 rån per 100 000 invånare 2019. 

Är det då anmälningsbenägenheten som har ökat, i medierapporteringens kölvatten? Nej, enligt Brå handlar det ”i huvudsak om en faktisk ökning av ungdomsrånen och inte en förändring i anmälningsbenägenheten”.

Hur kan man alls uppmärksamma detta för mycket?

I nästan tre av fem fall utsätts rånoffret för våld och en av tio blir grovt misshandlade. Drag av maktutövning och förnedring förekommer i var tredje rån. Här tycks andelen ha minska mellan 2015 och 2019. Men totalt sett har förnedringsrånen troligen ökat, skriver Brå, eftersom antalet rån har ökat.

Utvecklingen är oroande. Debatten om huruvida det larmas för mycket om detta, eller om det larmas av skumma skäl, måste läggas till handlingarna. I synnerhet som det är barn som drabbas. 

Hur kan man alls uppmärksamma detta för mycket?

Att bli rånad är traumatiserande. Ofta är rånarna flera och även om de ”bara” stjäl offrets jacka, hörlurar, mobil och väska är det förstås djupt kränkande. Hot, våld och förnedring sätter djupare spår. 

I förundersökningar vittnar offren om rädsla och chock under själva rånet – eller om ren dödsskräck, om rånarna är beväpnade. Andra drabbas av dödsskräck efter rånet. Sömnsvårigheter, oro och förändrade livsmönster är andra följdverkningar. Många undviker att röra sig i vissa områden och vill vara hemma om kvällarna. 

Om denna rånvåg fortsätter hotar den att kringränna den fria rörligheten för en hel generation.

Deras familjer drabbas också och det är självklart att unga som hör talas om rån i sin omgivning också påverkas, oroas och kanske drar sig för att vara ute sent eller i vissa miljöer.

Om denna rånvåg fortsätter hotar den att kringränna den fria rörligheten – ett liberalt kärnvärde – för en hel generation. 

Rånen måste tas på absolut allvar, av flera skäl. Ett viktigt motiv till att unga rånar, vid sidan av pengar och spänning, är status, ryktbarhet. Rånen blir ett cv som kan visas upp för äldre kriminella – och leda vägen in i grängkriminalitet.

Ska gängkriminaliteten bekämpas måste staten sätta in hårda åtgärder mot de unga rånarna. Det måste bli lättare att frihetsberöva minderåriga förövare och döma dem till kännbara straff, såsom övervakning eller inlåsning. 

De måste bort från gatorna, både för offrens och sin egen skull.