Kamp mot hedersbrott borde gå före mensprat

Det är mens i fokus när kvinnofrågor diskuteras, numera. Det måste väl betyda att alla stora förtryckande problem har lösts? Ack, nej.
Foto: Dmitri Maruta / Colourbox
Fadime Sahindal, 1975-2002, hedersmördades av sin far efter att hon brutit mot, och offentligt talat om, hederskulturens fängelse.
Foto: MAGNUS JÖNSSON

Kvinnokampen tycks alltmer handla om mens, alltmedan en minoritet kvinnokämpar slåss mot hederskultur på liv och död.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Mens ligger i tiden. I januari meddelade Försvarsmakten att kvinnliga rekryter ska få gratis mensskydd. Och IF Metall, fackförbundet med extra mycket hår på bröstet, har nu dragit i gång en kampanj i samband med den internationella kvinnodagen 8 mars. Parollen lyder ”Ett MENSkligare arbetsliv”. Facket vill ”bryta tystnaden och öka kunskapen om mens i industrin.”

Det är förstås positivt på många sätt att traditionellt manliga bastioner försöker tänka vidare, men frågan inställer sig: När ett samhälle har kommit till det feministiska stadiet ”Vi män måste tala mer om mens på jobbet” – då måste väl kvinnorörelsen vara inne på sitt segervarv? Då måste väl alla stora samhällsproblem vara lösta?

Så är det ju inte – långt, långt därifrån. Ta hederskulturen, med dess grova kvinnoförtryck; i dag är den en normal del av svensk vardag. 

43 av 192 svarande kommuner uppgav att de kände till fall där unga eller – oftast – barn förts utomlands för att giftas bort.

Och det är inget marginellt problem. År 2018 visade en kartläggning att var sjätte elev i nionde klass, i Stockholm, Malmö och Göteborg, lever under någon form av hedersförryck. En av sex elever i storstadsområdena, låt det sjunka in. 

För flickor kan livet i en hederskultur innebära allt ifrån vardagliga begränsningar som att man inte får klä sig som man vill, inte umgås med dem man vill eller rentav att man tvingas gå direkt hem efter skolan. I värsta fall handlar det om trakasserier, grovt tvång och våld, könsstympning och tvångsgifte. 

2019 gjorde Länsstyrelsen i Östergötland en kartläggning av förekomsten av tvångsgifte i landet. 43 av 192 svarande kommuner uppgav att de kände till fall där unga eller – oftast – barn förts utomlands för att giftas bort. 

På senare år har det också larmats om moralpoliser i en del förorter: Män lägger sig i flickors och kvinnors klädsel, kräver slöjpåtagning eller tvingar bort dem från caféer och parksoffor. 

Men utvecklingen går förskräckligt långsamt och motkrafterna är starka.

Visserligen har det svenska engagemanget och kunskapen om hederskultur ökat sedan mordet på Fadime Sahindal för 19 år sedan. Då dominerade handfallenhet och beröringsskräck totalt. 

En del bra saker har gjorts politiskt. Sedan i fjol kan utreseförbud utfärdas om ett barn riskerar att föras utomlands för att könsstympas eller giftas bort. Samtidigt, år 2020, infördes en möjlighet till straffskärpning om ett brott har heder som motiv. 

Det har också blivit straffbart att tvinga ett barn till äktenskap eller ”äktenskapsliknande förbindelser”. Regeringens förslag om att införa ett barnfridsbrott har en tydlig udd riktad mot hedersrelaterat våld i hemmet. 

Men utvecklingen går förskräckligt långsamt och motkrafterna är starka. När segregationen växer, ökar hedersförtryckarnas makt.

Den svenska jämställdhetsdebatten borde handla om detta. Att kvinnokampen fokuserar på mensprat medan en minoritet kvinnokämpar med invandrarbakgrund slåss mot ett förtryck som är på liv och död – det är mer än pinsamt.