Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Kajsa Dovstad

Sjukvården kan inte hjälpa alla – den måste ransoneras

Foto: SVEN LINDWALL

Sjukvården kan inte hjälpa alla som behöver det. För att vården ska bli rättvis i framtiden krävs prioriteringar. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Vem blir utan vård när resurserna inte räcker?” Frågan - som också var rubriken på Prioriteringscentrums Almedalsseminarium - är kontroversiell. Men den måste ställas. Svensk sjukvård klarar inte att uppfylla det politikerna lovar medborgarna. Bevisen är många: långa vårdköer, överfulla akutmottagningar och inställda operationer.

Makthavarna har som regel två sätt att förhålla sig till verkligheten. Antingen lovar de mer resurser eller så väntar de sig att effektiviseringar ska lösa problemen. Vanligen kombineras strategierna. 

På 20 år har landstingsskatten stigit med i genomsnitt 1 krona och 75 öre, eller 18 procent. Snart är gränsen nådd för hur mycket skatten kan höjas. Pengarna är också bara ett litet plåster på ett stort sår. Budgetarna blöder - mycket. 

Visst är vården ineffektiv på många sätt. Administration slukar värdefull patienttid, enklare arbetsuppgifter som att bära matbrickor utförs av högskoleutbildade sjuksköterskor och krångliga datasystem försvårar när de borde underlätta. 

Ny vård kräver ny etik

Grundorsaken till kostnadsbomben är dock en annan. Vi lever allt längre och vården kan bota allt fler sjukdomar. Förvisso en positiv utveckling, men den kostar. När vården förändras måste etiken hänga med. 1996 fastslog riksdagen nationella prioriteringsriktlinjer, men mycket har hänt på 23 år.

”Min uppfattning är att unga och friska får vård snabbt och att mycket resurser läggs på de svårt sjuka. Mellanskiktet, de med kroniska sjukdomar som inte är direkt livshotande men som kan vara mycket besvärliga, kanske får stå tillbaka”, säger Lars Sandman, professor på Prioriteringscentrum. Vi talas vid på telefon. Han efterlyser en ny prioriteringsutredning, men politikerna duckar. 

En som har en tydlig åsikt i frågan är filosofen Torbjörn Tännsjö. Färre medel borde läggas på multisjuka äldre till förmån för unga med psykisk sjukdom, anser han. I sina memoarer resonerar socialisten Tännsjö kring det känslomässigt svåra i att avstå från insatser, men påpekar att man trots det måste resonera rationellt. 

Som läkare håller jag med honom, både gällande känslorna kring att säga nej och vetskapen att det i bland krävs för att man ska kunna säga ja till någon annan. 

Lär av Norges sjukvård

När oljelandet Norge nyligen såg över sina riktlinjer kom man fram till att prioritera efter absolut prognos. Det betyder att en 35 åring med cancer går före en 95 åring med samma sjukdom, allt annat lika. I Sverige finns en - i bland förvisso välbefogad - rädsla för åldersdiskriminering. Men att inte ta så mycket hänsyn till ålder kan också leda till skeva prioriteringar. 

Personer med IBD (inflammatorisk tarmsjukdom) får vänta orimligt länge på operation eftersom alla cancerpatienter går före, menar tre läkare på Dagens Medicins debattsida. IBD-patienterna kan kategoriseras till den mellangrupp av kroniker som Sandman pratar om. Tarmcancer är å ena sidan livshotande, å andra sidan en sjukdom som oftast drabbar äldre och växer långsamt.

Vi är många som har starka personliga upplevelser av vården. Det får dock inte hindra oss från att lyfta blicken. I en optimal värld hade alla fått all vård utan väntetid. I realiteten måste vi prioritera.