Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kajsa Dovstad

Sverige är för slappt mot kissande män och hundar

Pissoar. Rätt ställe att urinera.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT NYHETSBYRÅN
Livslängden på elskåp längs omtyckta rastrundor för hundar kan bli 15 år kortare än annars.
Foto: Shutterstock / Radomir Rezny / Capture Light

Män och hundar kissar på gator och i parker. Det stinker – men går att stoppa.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Nöden har ingen lag, heter det. Ordspråket passar extra bra på män och hundar – inga jämförelser i övrigt – åtminstone när det kommer till offentlig urinering. 

Under ljumna sommarkvällar ses karlar lätta på trycket lite varstans i stadsmiljön. Träd, buskar och elskåp – ja, lite vad som – är tydligen förklädda pissoarer. Särskilt när synen och omdömet grumlas av alkohol. 

Det är ju bara en skvätt naturlig kroppsvätska, kan man tycka. Visst, en enstaka akut blåstömning gör varken från eller till. Men när dagen grytt och solen gassar sprider sig stanken av urea längs de mest populära kiss-stråken. Slentrianpinkandet är ett trivselproblem.

Jo, nog finns det en del kvinnor som lagt sig till med samma ovana, men männen är fler. Hur kommer det sig att tjejer i allmänhet lyckas planera sina kisspauser medan många killar ”måste” kasta vatten utomhus när det trycker på? Rent biologiskt finns det ingen god förklaring.  

Offentlig urinering går under brottsrubriceringen förargelseväckande beteende. Risken att åka fast är dock förhållandevis liten och bötesbeloppet på 800 kronor har varit detsamma sedan 00-talet. 

Det räcker att passera landgränsen till Norge för att det ska svida betydligt mer i plånboken. Där kan Polisen tillfälligt höja summan för att få bukt med stök och den som kissar publikt kan bli skyldig 8 000 norska kronor. Att förolämpa poliser eller vägra uppge rätt identitet kostar ytterligare några tusenlappar.

Ordning på stan kommer inte av sig självt, har norrmännen insett. 

Fransmännen kompletterar med mjuka metoder. I Paris tunnelbana har känslosamma målningar satts upp på strategiska ställen. En bild på en sportpublik med glada och spända ansikten har minskat kissandet i en särskilt drabbad rulltrappa med 80 procent. Mindre frätande urin har sänkt reparationskostnaderna på platsen, som innan låg på hela två miljoner kronor årligen.

För svenska kommuner är problemen med surt hundkiss välkända – och dyra. Livslängden på elskåp längs omtyckta rastrundor kan bli 15 år kortare. Enbart Kalmar lägger en en kvarts miljon per år på att byta förstörda lyktstolpar. Annars kan det gå illa, vilket en familj i Gävle fick erfara för några år sedan. Många skvättar från revirmarkerande hanhundar hade eroderat fundamentet till en lyktstolpe som nästan rasade ner på barnen.  

Bostadsrättsföreningar måste sanera portar och ”kiss-säkra” fasader med plåt. 

Situationen blir knappast bättre av att rekordmånga blivit med vovve under pandemin. Det kan bli sanitärt olämpligt även om ägarna har vett att rasta jyckarna i parken. På samma gräs ska ju människor hålla till.

Så vad göra? Också här kan hårda och mjuka styrmedel kombineras. Boten för att låta sin hund kissa på uppenbart olämpliga ställen som i portar – eller värre, på kyrkogårdar – bör vara väl tilltagen. Samtidigt finns lyckade projekt med särskilda ”kisspinnar” och hundtoaletter. Hundfria zoner i parker kan vara trygga alternativ för lekande barn. 

Visst, det finns värre samhällsproblem, men det förtar inte att åtgärder behövs även på detta område. Mindre ordningsfrågor har dessutom effekt på större. 

I ett civiliserat land ska inga gator stinka urin.