Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Kajsa Dovstad

Sluta påstå att ridning är en jämställd sport

Malin Baryard-Johnsson är ofta ensam kvinna bland män på mästerskap. Foto: /IBL / /IBL

Ridning brukar beskrivas som en jämställd sport. De flesta utövarna är kvinnor. Varför är då så många elitryttare män?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

EM-hopptävlingarna pågår just nu nere i Rotterdam. Många hästtjejer bänkar sig framför sändningarna. I Sverige är ridsporten tydligt kvinnodominerad - bara runt tio procent av utövarna är män. Hästhoppning, ridsportens största gren, är inte undantaget den skeva könsfördelningen. 

Det är då lite märkligt att de svenska tittarna kommer att hålla tummarna för en EM-trupp bestående av tre män och endast en kvinna. 

Situationen är i och för sig väl bekant. Många gånger har Malin Baryard-Johnsson varit ensam kvinna bland männen. 

Hennes hästar har varit olika, de manliga lagkamraterna likaså. Men hon har suttit stabilt i sadeln, och flugit över hindren - en påminnelse om att tjejer faktiskt kan ta sig till toppen.

Inte jämställt i landslaget

Det är lite svårt att tro om man tittar närmare på hopplandslagets könsbalans. I år består visserligen A-landslaget av fyra kvinnor och tre män, men granskar man de senaste tio åren framkommer en tydligt manlig slagsida. I snitt är endast en av tre landslagshoppare kvinna. Utan Baryard-Johnsson hade siffrorna varit ännu dystrare.

Utövarna är kvinnor, men i eliten glänser männen. Vad beror detta på? 

Kanske spelar mäns större muskelmassa roll. Det krävs kraft för att styra en bjässe på hundratals kilo i full galopp. Kanske är mäns omvittnat större självförtroende en faktor. Ridsporten påverkas av samma strukturer som samhället i övrigt. Kanske betyder det något att män i mångt och mycket äger pengarna, kapitalet och hästarna i ridvärlden. 

Kanske går det i själva verket bra för hästtjejerna, åtminstone några tar ju sig fram trots alla uppförsbackar. Kanske är ridsporten ändå en av världens mest jämställda sporter, som Svenska Ridsportförbundet hävdar

Eller kanske inte alls. Det är svårt att säga. Siffrorna talar i vart fall tydligt emot tesen.

Därför är det rätt konstigt att ridning närmast blivit synonymt med jämställdhet. Förslag om att ridsporten borde uppvärderas - alltså få mer skattepengar - har blivit ett säkert sätt att manifestera feminism. 

Det är förstås ett problem att pojkars idrottande värderas högre än flickors, och att endast 39 procent av de offentliga medlen (LOK-stödet) läggs på tjejers sportande. Men ridsporten gör en hel del märkliga antaganden om varför det borde satsas på just hästtjejer. 

Är hästtjejer verkligen bättre chefer?

Det kanske mest tröttsamma påståendet är att stallet är en utomordentlig plantskola för framtida chefer. Visst, en hög andel kvinnliga vd:ar och styrelseledamöter har ridbakgrund. Det behöver dock inte betyda att hästarna gjorde dem till bra ledare. 

Lena Forsberg, själv gammal hästtjej men numera forskare i entreprenörskap och innovation vid Luleå tekniska universitet, har skrivit en avhandling som brukar citeras när ämnet diskuteras. Hon har intervjuat sex (!) gamla hästtjejer om vad de lärt sig i stallet. 

Planering, tålamod, ihärdighet är svaren - alltså egenskaper man fostras i inom alla idrotter, inte bara ridsport. 

Att det går bra för hästtjejer kan också ha att göra med att ridning är dyrt, och att tjejer från goda socioekonomiska förhållanden i större utsträckning når vd-posterna som vuxna. 

Det är självfallet bra att så många tjejer engagerar sig i ridning. Men bilden av att ridning är bra för jämställdheten måste nyanseras.