Kajsa Dovstad

Så kan sjukskrivningarna minska – för allas skull

Sjukskrivningar för psykisk ohälsa har ökat, särskilt bland kvinnor. Bilden är arrangerad.
Foto: Stina Stjernkvist/TT / TT NYHETSBYRÅN

Läkare är dåliga på att sjukskriva. För många har intyg på att de inte kan arbeta - i stället för att få rätt behandling. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

De flesta inser faran med narkotikaklassade läkemedel. Rätt använda är de bra medicin. Fel använda kan människor bli fast i beroende och i värsta fall förstöra sina liv. 

Därför säger vi läkare nej, skriver ut små förpackningar och propsar på nedtrappning. Patienter visar i allmänhet förståelse – och de pillerglada får helt enkelt tugga i sig argumenten.

Det är med sjukskrivningar som med knark, fick en kollega lära sig under utbildningen. Liknelsen är inte helt tagen ur luften. 

Sjukskrivning är beroendeframkallande och felaktiga sådana sjukdomsstämplar den kroppsliga och själsliga värk som hör livet till. Ingen mår bra bra av att sitta hemma hela dagarna. I motsats till vad många tror går det oftast inte att vila sig frisk från ångest, depression och utmattningssyndrom – diagnoser där sjukskrivningstalen ökat explosionsartat – eller värk.

Jag är trött på att se kolleger gnälla i medierna om att Försäkringskassan avvisar intyg. Varför rasar ingen mot att patienterna inte får rätt behandling? 

Faktum är att läkarkåren gör dåliga bedömningar. Någon annan slutsats är svår att dra med tanke på att sjukskrivningstalen svängt så kraftigt upp och ner genom åren – helt orelaterade till den faktiska sjukligheten.

Nog finns det enskilda exempel på när rehabiliteringskedjan – ”stupstocken”, som vänstern säger – varit väl restriktiv. Och visst, när kassan skruvar åt ökar administrationsbördan för redan överbelastade distriktsläkare. Men att släppa kontrollen skulle innebära att notan blev betydligt högre än de 65 miljarder kronor som sjukskrivningen kostar samhället varje år, enligt försäkringsbolaget Skandia.

Jag är trött på att se kolleger gnälla i medierna om att Försäkringskassan avvisar intyg.

Det grundläggande problemet är att en instans, vården, gör bedömningarna medan en annan, Försäkringskassan, betalar. Läkare behöver inte tänka på pengarna medan Försäkringskassans handläggare sitter långt ifrån patienterna. Det är riggat för osämja och missförstånd.   

Budgeten för sjukskrivningar borde i högre utsträckning ligga hos vården, vilket bland annat KD föreslår. I vart fall om alla läkare likt i dag ska få sjukskriva. Så behöver det dock inte vara. Ett alternativ är att Försäkringskassan anställer särskilda sjukskrivningsläkare som tar hand om vissa av långtidssjukskrivningarna. 

I Nederländerna nära nog halverades de höga sjuktalen efter att företagsläkarna fick hand om långa sjukskrivningar. Dessutom måste företagen betala sjuklön de första två åren, att jämföra med de första två veckorna i Sverige. Det har stärkt arbetet med att förebygga och anpassa. Små företag klarar kostnaden genom försäkringar och ganska få arbetsgivare tycks missbruka systemet. 

Framförallt visar det att bedömning av arbetsförmåga är något helt annat än det vanliga doktorsgörat; att ställa diagnos och behandla. Även om man är sjuk kan man vara frisk nog att arbeta.

Sverige behöver en systemförändring, inte en rödgrön regering som småjusterar åt det förment snälla hållet. 

Och vi måste komma bort från tanken att man går till doktorn ”för att sjukskriva sig”. Läkare måste ha integritet att säga nej - och folk acceptera det. 

Sjukskrivning är en dyr och potentiellt farlig medicin - och ska användas restriktivt.