Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kajsa Dovstad

Fly inte från patienterna, sjuksköterskor

Cheferna har alltför sällan på sig sin sjuksköterskeskylt.
Foto: ERIK SIMANDER / BILDBYRÅN
Även sjuksköterskechefer ska kunna sätta dropp.
Foto: isabell Höjman/TT / TT NYHETSBYRÅN

Sjuksköterskor lämnar golvet för kontoret i allt högre utsträckning. Ledarskapet måste ändras.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kvällen har kommit när jag ringer bakjouren för att rådgöra om min sista patient. Mitt pass är snart slut, avgående bakjour har redan lämnat över. Rösten som svarar tillhör divisionschefen –  min chefs chef. Han lyssnar noga, ger medicinsk och etisk vägledning i ett svårt fall. 

I natt är han här, på regionens minsta sjukhus, och går jour för att inte tappa kontakten med det kliniska, alltså arbetet närmast patienterna. Tyvärr tänker alltför få likadant. 

Leda och utveckla inom vården innebär ofta att bli sittande bland papper och pärmar. Patienter och personal ser man däremot mindre av. Detta gäller beklagligt vis särskilt sjuksköterskor som blir chefer. 

Det räcker med att kolla på den högsta fackliga nivån för att se en attitydskillnad. Heidi Stensmyren ryckte in som narkosläkare under tiden hon ledde Läkarförbundet. Även nuvarande ordförande Sofia Rydgren Stale fotograferas gärna i vårdkläder. Det gör däremot inte Vårdförbundets Sineva Ribeiro, som ägnar all energi åt att vara fackpamp. 

Sjuksköterskor rekryteras ofta till chefs- och utvecklartjänster för att de anses ha verksamhetsinsikt. Tanken är god, men frågan är om strategin funkar. Hur bra är verklighetskontakten när man inte haft att göra med patienter på år och dag?

Kampen om makten i vården är stundtals intrikat. Både sjuksköterskeföreningen och läkarfacket hänvisar till studier som visar att det blir bäst om just deras medlemmar bestämmer. 

Hur bra är verklighetskontakten när man inte haft att göra med patienter på år och dag?

Denna krönika är inte ett inlägg i den debatten. Jag har haft bra chefer ur båda skråen, läkare såväl som sjuksköterskor, och alla har inte haft direkt patientkontakt. Det finns kompetenta personer inom samtliga vårdprofessioner som kan bli goda ledare. Men det patientnära måste stå mer i centrum. 

Det blir dessutom dubbelfel när de erfarna helt försvinner från golvet. 

Förr i tiden var det ovanligt med sjuksköterskechefer, endast 0,1 procent av kåren hade en chefsposition 1996, enligt tidningen Vårdfokus. 20 år senare hade siffran ökat till hela 5,3 procent. 

Nästan lika många arbetar som administratörer eller utvecklare i regionerna. Numera jobbar var tionde sjuksköterska i vården –  men inte med klassiska sjukvårdsuppgifter. En trend som har förstärkts under 10-talet, enligt IFAU

”Sjuksköterskeflykten” går alltså från patientsängarna till kanslikorridorerna. 

Att vilja vårda patienter kan till och med vara ett hinder; en del tjänster har krav – uttalade eller informella – på att du ska sitta bakom skrivbordet. Vid rekryteringar prioriteras chefserfarenhet och ledarskapskurser. Chefer har blivit lite av ett eget skrå.

Inom militären finns en annan filosofi. Högre officerare uppmuntras att då och då öva med soldaterna. Det handlar inte om att ÖB ska skjuta kulspruta med varenda värnpliktig, utan om att skapa en kultur där kärnverksamheten är i självklart fokus. 

I vården lämnar redan första linjens chefer golvet. Visst, alla samordningsmöten, ekonomigenomgångar och schemaläggningar tar tid. Stödet är ofta alltför skralt. Många säger dock att de vill vara mer närvarande. Varför inte kräva patienttid och börja?

Några månader efter den där jouren bröt corona ut. Divisionschefen ledde omställningen. Han hade redan förtroende från medarbetarna – och prisades sedan för sina insatser.