Kajsa Dovstad

Inskränk den heliga allemansrätten

Det blå guldet. En tredjedel av blåbär, lingon och hjortron som säljs på världsmarknaden kommer från Sverige. Men markägarna får inte del av vinsterna.
Foto: YLWA YNGVESSON
Bulgariska bärplockare i Mehedeby utanför Tierp
Foto: STEFAN SÖDERSTRÖM
Läger i Mehedeby.
Foto: STEFAN SÖDERSTRÖM
Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

Skandalerna är för många. Allemansätten kom inte till för att ge företag fri tillgång till naturen. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bär och svamp gör svensk natur till en guldgruva. I alla tider har folk gett sig ut i skog och mark på jakt efter blåbär, lingon och hjortron. Medan svamp knappast är ett ursvenskt fenomen – det blev vanligt i mat först på 1800-talet – är traditionen att alla får plocka vad skogen ger gammal.

Allemansrätten är viktig att värna. Inte för att vi i dag behöver samla förråd för att undkomma hungersnöd, utan för att alla ska kunna njuta av naturen. 

Nästan hälften av alla svenskar plockar vilda bär, enligt en undersökning från YouGov. Men lugn, det räcker till alla. Bara blåbärsris täcker hela 17 procent av Sveriges yta.

Det har också andra upptäckt. Storskalig bärplockning är en mångmiljardindustri. 30 procent av alla lingon, blåbär och hjortron som säljs på världsmarknaden kommer ifrån Sverige. Exportvärdet beräknas uppgå till ungefär en miljard kronor årligen. 

Av detta får markägarna ingenting. Kommersiell bärplockning innefattas nämligen också i allemansrätten. Trots att det är något helt annat än att plocka, sylta och safta för husbehov.

En enda osläckt fimp kan starta en hel skogsbrand

Det är ett grundläggande fel att företag fritt kan kapitalisera på andras mark. Äganderätten är på goda grunder en fundamental del av ett fungerande samhälle. Hela 320 000 svenskar äger skog, och många har knappast några stora egendomar att tala om. Länsar professionella plockare ett par hektar – ja, då märks det. 

I dag sker kommersiell bärplockning i två former: organiserad och oorganiserad. Vid organiserad bärplockning flyger företag in utländsk arbetskraft, ofta från Thailand. Svenskar är helt enkelt inte intresserade av ett så slitigt arbete. Även om det har varit skandaler med omänskliga arbetsförhållanden finns också seriösa företag, där de anställda bor på campingar och där viss dialog med markägaren sker. 

Plockning i så kallad oorganiserad form utförs oftast av EU-medborgare, inom ramen för EU:s fria rörlighet. Oorganiserad bärplockning är kanske ett missvisande namn, för ibland har verksamheten karaktär av människohandel. Förra sommaren upprättade polisen en utredning om människoexploatering i Älvsbyn, rapporterade Sveriges Radio

De senaste åren har det varit flera skandaler involverandes bärplockare från Rumänien och Bulgarien. Nedskräpningen av bärplockarläger kostade en halv miljon att städa upp år 2020 – bara i Söderhamns kommun. 

Den som äger marken måste också betala för att Kronofogden ska avhysa olagliga boplatser. Det är helt orimligt. 

Skräp innebär dessutom risker. En enda osläckt fimp kan starta en hel skogsbrand. 

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) vill att kommersiella intressen endast ska få bedrivas med markägarens tillstånd. Här finns en god poäng, även om LRF är onödigt principiella. Ska en ridskola begära tillstånd för att då och då rida ut med hästarna i skogen? Nej, det är att gå för långt.

Bättre skydd för skogsägarna kan faktiskt också förbättra för bärplockarna. I dag är det inte ekonomiskt lönsamt att satsa på skog där bär växer bra, vilket Annika Nordin, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, påpekat

Allemansrätten växte fram i en annan tid. Även en uråldrig rätt måste anpassas till globaliseringen.