Kajsa Dovstad
Hur kan folk vara föräldralediga så länge? undrade en vän och nybliven mamma nyligen. Barn är i snitt 17 månader när de börjar på förskola, en hel del hinner nästan fylla två. Samtidigt får föräldrar ”bara” 16 månader – 480 dagar – betald ledighet av försäkringskassan.
Det är unikt generöst. Föräldraledigheten är betydligt kortare i våra grannländer: Fyra månader mindre i Danmark, nästan fem i Finland och mellan fem och tre i Norge, beroende på ersättningsnivå. 1980-talets svenska föräldrar klarade sig på liknande antal.
Nu kan dagarna också sparas länge: Fritt till barnet är fyra och de 90 dagarna på garantinivå kan tas ut ända till tolvårsdagen.
Vilket folk förstås utnyttjar, och förlänger semestern med föräldraledighet när barnet är lite äldre. Hela 47 procent fler föräldradagar tas ut i juli jämfört med april, visar siffror från försäkringskassan.
Det drabbar kolleger, som måste slita hårdare på jobbet. Vissa får knappt ut sin semester.
Som min vän påpekade borde inte ekvationen gå ihop. Så hur gör småbarnsföräldrar för att få 16 månader att bli 17 eller fler? Och dessutom räcka till extra semesterveckor under flera år?
Upplägget med föräldralön finns i fler branscher.
Knepet är att inte begära ersättning för alla föräldralediga dagar.
Regelverket är snårigt, men i olika nätforum delas friskt tips på hur man bäst nyttjar systemet till sin fördel. Småbarnsföräldrar agerar som vilka bidragsentreprenörer som helst. De enskilda individerna har ingen skuld i sammanhanget. Människor anpassar sig helt enkelt efter incitament. Jag hade gjort likadant.
Och flera faktorer påverkar. Många kollektivavtal ”toppar upp” med föräldralön, som ersätter stora delar av gapet mellan föräldrapenningen och den vanliga lönen. I sig inget att orda om, men det kan ge ganska märkliga konsekvenser. Föräldralönen behöver nämligen inte alltid plockas ut samtidigt som föräldrapenningen.
Till exempel är många regionanställda läkare först hemma med ”top up”:en, för att sedan börja ta ut ersättning från kassan. Eller varierar de två i någon kombination.
Slanten från arbetsgivaren räcker ganska långt: en specialistläkare kan få tiotusentals kronor i månaden och fortfarande ha kvar alla 480 föräldradagar. Det är inte själva summan regionerna ska oroas över, utan att det förlänger tiden läkaren är hemma. Facket borde också ta sig en funderare – utrymmet för satsningar på andra begränsas.
Privata vårdgivare har fattat att det kan krävas mer än inre motivation för att bryta föräldraledigheten i tid. De betalar vanligtvis ut hälften av föräldralönen först när man är tillbaka på jobbet igen.
Samtliga 21 regioner har brist på specialistläkare. De har delvis försatt sig i den sitsen själva genom att hålla nere antalet AT- och ST-platser. Trots att det numera är ganska gott om underläkare tar det därför tid att bli specialist. Vilket, som sagt, inte bara beror på långa föräldraledigheter – men de hjälper ju inte till. Det gör heller inte skattesystemet, vars marginaleffekter gör att heltid hela livet lönar sig för dåligt.
Mycket borde ses över. Inte bara inom vården. Upplägget med föräldralön finns i fler branscher.
Kortare föräldraledighet skulle förbättra för såväl kolleger och företag som människor i behov av välfärd.