Kajsa Dovstad

Guldläge – knäck myten om hästtjejer

Guldmedaljörerna Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnsson och Peder Fredricson.
Foto: FRANZ WAELISCHMILLER / STELLA PICTURES/DDP IMAGES SVEN SIMON
Här på hästarna King Edward, Indiana och All In.
Foto: NIC BOTHMA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Inte sedan 1924 har Sverige vunnit laghoppningen i OS.
Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN
Malin Baryard-Johnsson är ofta ensam kvinna i svenska laget.
Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Ridsporten har stora jämställdhetsproblem. Nu är det dags att ta itu med dem. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det kan ha varit årets sportögonblick. Peder Fredricson och hästen All In flyger över det sista hindret, och Sverige vinner OS-guld i laghoppning. 

Senast det hände, för 97 år sedan, fick kvinnor inte vara med. I dag är ridning tvärtom en utpräglad tjejsport. Flera kvinnliga företagsledare har dessutom bakgrund i stallet. Det brukar därför heta att hästidrott är bra för jämställdheten – men resonemanget haltar mer än en stukad pålle. 

Missförstå mig rätt. Jag gillar verkligen ridning, personligen och politiskt. De jämförelsevis få timmar jag själv tillbringat i sadeln under ritter och lektioner har gett mig mycket. Ridskolor landet över gör ett riktigt hästjobb. Särskilt med inkludering – det är inte för inte som ridning är populärt bland funktionshindrade. 

Men att tjejer håller på med hästar betyder inte att sporten är en feministisk ledstjärna. Tvärtom, finns stora jämställdhetsproblem. Nio av tio utövare är kvinnor, vilket inte avspeglas i könsfördelningen hos hoppeliten. Malin Baryard-Johnsson var ensam kvinna i OS-truppen och det senaste decenniet har mest män fått chansen i A-landslaget.

På gräsrotsnivå lyser pojkarna med sin frånvaro och i eliten dominerar herrarna. Det är inte ett jämställdhets-rätt på någon nivå.

Allt kan förstås inte skyllas på sporten. Pojkar kanske välkomnas i stallet, men retas utanför. Mäns muskelstyrka kan göra att de har naturligt lättare att styra hundratals galopperande kilon över 160 centimeter höga hinder.

Samtidigt är strukturerna uppenbara. Det är flera ”von” och ännu mer pengar i landslagen. Att vara bra på att rida räcker inte särskilt långt. Du ska helst ha en H&M-arvtagerska i ryggen (likt Fredricson och Baryard-Johnsson) eller någon annan som kan sponsra med miljonhästar. Tyvärr är den lokala ridklubben ingen plantskola för ryttare utan rätt förutsättningar. Det är nästan omöjligt att göra en Zlatan. 

På gräsrotsnivå lyser pojkarna med sin frånvaro och i eliten dominerar herrarna.

Socioekonomin kan även förklara fenomenet kvinnliga vd:ar med stallbakgrund. Kanske är det inte precis hästtjejer med påver bakgrund som når toppen i företagsvärlden, heller. Att stallet är en oöverträffad ledarskapsskola är högst tveksamt. Den studie som ofta hänvisas till, är gjord av en gammal hästtjej som intervjuat sex bekanta. Underlaget må räcka för en godkänd avhandling i entreprenörskap och innovation vid Luleå tekniska universitet, men bevisar knappast tesen. 

Stallhäng i all ära – all sport är en bra skola. Man finner samvaro bland likasinnade, lär sig ta ansvar och förstå vikten av träning och rutiner.

Nåväl, ridsport har länge behandlats alltför styvmoderligt av politiker. Numera ingår dock ridning i friskvårdsbidraget och det statliga LOK-stödet ska ändras för att bättre stödja flickor i individuella idrotter och kommunernas medvetenhet om vikten av ordentliga ridanläggningar ökar. 

Efter rysarfinalen och OS-vinsten har ridsporten guldläge. I Sverige finns fler hästar än mjölkkor. På landet är ridning till och med folkligt, här har vanliga knegare råd att hålla sig med djuren.

Sporten behöver dock en rannsakning. Inte minst har skattesubventionerande politiker rätt att ställa krav. 

Svik inte ännu en generation hästtjejer. Låt de som mockar i stallet varje dag, men inte växer upp med silversked i mun, få chans att kliva överst på prispallen.