Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kajsa Dovstad

Corona har lärt oss att smittskyddet är för svagt

Munskydd. Ofta en bra grej.
Foto: Patrik C Österberg/TT / TT NYHETSBYRÅN

Täpp till hålen i smittskyddet. Både coronapandemin och övrig samhällsutveckling visar på behov av tuffare tag mot infektioner. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Inget munskydd. Jag minns hur förvånad jag blev första gången jag såg en influensasjuk patient. Han transporterades i korridoren till en undersökning. I samma lokaler gick andra patienter omkring, vars immunförsvar var helt utslaget av de kraftfulla cellgifter de fick uppe på sin avdelning. 

Vårdrutinerna för båda grupperna var rigorösa. Influensapatienterna kom man inte i närheten av utan att vara klädd och tvättad. Cancerpatienterna fick man inte träffa vid minsta förkylningssymtom. 

Men i de allmänna utrymmena möttes de, trots att en nysning från den ena var livsfarlig för den andra. Varför erbjöds inte influensapatienten munskydd? undrade jag.

Det fanns flera svar på frågan. Sannolikheten att bli sjuk bara av att gå förbi någon är liten, även för en ganska smittsam infektion som influensa. Några garantier finns emellertid aldrig. 

Men ett viktigt argument var också att personer som drabbats av infektionssjukdom inte ska stigmatiseras. Som om munskydd signalerar att människan bakom är paria.

Tankesättet går igen. Smittskyddslagen från 2004 betonar integritet och den enskilde individens eget ansvar. Inställningen är inte konstig för tiden. På 80- och 90-talet hände det att HIV-sjuka tvångsvårdades, ibland i flera år, på smittskyddsmässigt lösa grunder. Samtidigt var många farliga infektionssjukdomar, som tuberkulos, i det närmaste utrotade. Senaste pandemin i Sverige var Hong Kong-influensan 1968. 

Mycket har hänt sedan 2004. Inte minst visar coronaviruset, och dess mutationer, att globala pandemier fortsatt är ett stort hot. Men även bortsett från Covid-19 dör allt fler svenskar i infektionssjukdomar. 

Som om munskydd signalerar att människan bakom är paria

På flera plan står det klart att samhället är mer sårbart mot smittor. Resande och migration har ökat. Det finns många fler infektionskänsliga, bland annat på grund av mer immunhämmande läkemedel. Antibiotikaresistensen tilltar. 

Ett tjugo år gammalt förhållningssätt till smittskydd duger helt enkelt inte längre. Det finns mycket att ta itu med, exempelvis:

- Stoppa dementa från att sprida smitta på boenden, vilket Expressens ledarsida skrivit om tidigare. I dagens lagstiftning beskrivs karantän som ”en extraordinär åtgärd”, till och med för personer som inte kan ta eget ansvar.

- Tvångsåtgärder, både för individ och arbetsgivare, vid sjukdomar som inte är samhällsfarliga likt corona, men kan drabba en avgränsad grupp hårt, som influensa eller magsjuka på äldreboende.  

- Möjlighet till besöksförbud på vårdinrättningar. JO konstaterade i veckan att lagstöd i dag saknas, vilket är dumt. 

- Restriktioner för fri inresa, utan hälsokontroll, från vissa länder måste utredas.

Med det sagt är det viktigt att minnas lärdomarna från HIV-epidemin. Grundläggande rättigheter ska inte åsidosättas utan tungt vägande skäl. Likaså går det att ifrågasätta en hel del av de senaste ett och ett halvt årens globala lockdown-tilltag. Balansen mellan att rädda liv och att bevara ett samhälle som är värt leva i, är inte alltid enkel. 

I en första delrapport öppnar coronakommisionen upp för att se över smittskyddet. Pandemin har blottat hål i både lagstiftning och rutiner. 

Men vissa saker har redan blivit bättre. Även om ”host- och nysetikett” fortsatt betonas, erbjuds många patienter nu munskydd. De flesta sätter på sig det frivilligt, och är noga med att följa alla restriktioner. 

De andra infektionspatienterna borde man tvinga i större utsträckning.