Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
John Hassler

Vi kan inte göra allt för att rädda liv

Det går inte att göra allt för att minska risken att någon dör.
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Det är besvärande att så många politiker duckar för de svåra avvägningarna om människors liv och hälsa.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Om lufttrycket i flygplanets kabin plötsligt minskar faller syrgasmasker ned från en lucka ovan dig. Om du reser med barn, sätt på dig själv masken innan du hjälper dina barn”. 

Det är nu länge sedan jag flög men jag kommer ihåg att jag alltid reagerat på denna mening. Instinktivt känns det fel att prioritera sig själv framför barnen. Orsaken till texten på lappen i stolsfickan är att denna instinkt behöver övervinnas för att vi ska fatta rationella beslut. Genom att jag först tar på mig masken ökar sannolikheten att både jag och mitt barn överlever.

Trots Folkhälsomyndighetens initiala rekommendationer prioriterar nu de flesta landsting vaccinering av personal som behövs för att akutvården ska fungera. Det är ett rationellt beslut som sannolikt kommer att rädda liv i akutvården. Men det innebär också vaccinering av andra något försenas och det går inte att utesluta att det medför ökade risker för till exempel dem på äldreboenden. Bör politiker ha rätt att göra väga sådana risker mot varandra? Det instinktiva svaret blir nej. Vi måste göra allt vi kan på alla områden för att minska risken att någon dör. 

Det är därför besvärande att så många politiker duckar och säger saker som intuitivt och känslomässigt låter bra,

Problemet med det instinktiva svaret är att det är omöjligt att genomföra. Människor dör och drabbas av ohälsa av en mängd olika saker. Vi kan inte sätta mitträcken på alla Sveriges vägar även om varje ytterligare mil räcke skulle minska risken för olyckor. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket är statens myndighet för att avgöra vilka medicinska behandlingar som ska bekostas av allmänna medel. Behandlingar som kostar mer än en dryg miljon per sparat levnadsår finansieras normalt inte

På samma sätt kan inte alla omedelbart vaccineras. Någon måste alltså göra avvägningar som får konsekvenser för olika människors liv och hälsa. När det gäller avvägningar som måste göras kollektivt är det enda rimliga att dessa görs genom politiska beslut. Det är därför besvärande att så många politiker duckar och säger saker som intuitivt och känslomässigt låter bra, men är omöjliga att genomföra ”Vi måste göra precis allt för att stoppa pandemin”, eller ”Vi får inte ställa olika gruppers hälsa och välfärd mot varandra”.

I praktiken görs avvägningar som dessa normalt genom att lagar stiftas som styr myndigheternas beslut. Ett exempel är hälso- och sjukvårdslagen som i paragraf 3:1 säger ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. ” 

Enligt filosofiprofessorn Martin Persson, som är expert på dessa frågor, innebär lagen att den prioritering av vårdpersonal vid vaccinering som nu görs inte är tillåten. Detta eftersom man inte i vården får ge företräde till personer baserat på hur viktiga de är i samhället. Det låter rimligt att de som anses ”viktiga” i samhället inte ska ges företräde. Motsatsen, att vård generellt prioriteras efter hur viktig individen är i samhället, är förstås helt oacceptabel. Men ingen regel eller moralisk princip utan undantag.

När jag för många, många år sedan konfirmerades gick den kloke prästen som brukligt igenom de tio budorden. Efter genomgången kom hans ännu klokare fru in i rummet och sa:

– Kom Kjell ihåg att man efter varje budord måste lägga till ”utom i nödfall”? 

Detta gäller nog också principen bakom den svenska hälso- och sjukvårdslagen.