Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
John Hassler

Vi behöver inte offra tillväxten för att rädda klimatet

Den politik som krävs för en omställning är inte alls särskilt svår eller smärtsam. På bilden: Ett stålverk i IJmuiden i Nederländerna.
Foto: DDP IMAGES / STELLA PICTURES/DDP IMAGES DDP IMAGES

Vi behöver ställa om världens ekonomier till klimatneutralitet. Det kan ske utan att våra ekonomiska system måste göras om i grunden.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

År 2020 var det näst varmaste året globalt och det varmaste i Sverige. När coronakrisen är över behöver vi återuppta arbetet med att ställa om världens ekonomier till klimatneutralitet. För att det ska bli framgångsrikt behövs ett annat narrativ än det vi oftast hör. ”En klimatkollaps är nära förestående. För att förhindra den krävs enorma ansträngningar, negativ tillväxt och ett i grunden förändrat världsekonomiskt system.” 

Denna beskrivning av vad vi har att vänta är felaktig. Den är också ett stort hinder i omställningen. Det är lätt att ge upp om man tror att lösningen på problemet är lika svår och smärtsam som problemet självt. 

Två gånger om året ger Internationella Valutafonden IMF ut rapporten World Economic Outlook.  Ett kapitel i den senaste rapporten beskriver hur världen kan bli klimatneutral till år 2050. Kapitlet bygger delvis på forskning av mig och mina kolleger Per Krusell och Conny Olovsson. IMF visar att den politik som krävs för en omställning inte alls är särskilt svår eller smärtsam.  Den är fullt förenlig med fortsatt god tillväxt och kan ske utan ökade ekonomiska klyftor. Politiken har tre centrala delar.

Pris på utsläpp

Alla länder i världen måste åta sig att fasa in ett pris på utsläpp av koldioxid. Det behöver inte vara särskilt högt. År 2030 bör det vara ungefär i nivå med det pris som redan i dag gäller inom den europeiska utsläppshandeln. Priset på utsläpp behöver sedan fortsätta att öka för att 2050 nå en nivå ungefär som den koldioxidskatt vi redan nu har i Sverige.

Statliga investeringsprogram

Statliga lånefinansierade program för gröna investeringar och subventioner av grön energi. Storleken på dessa program bör inledningsvis vara en procent av BNP och de kan fasas ut över en tioårsperiod.

Transfereringar 

I många länder lägger hushåll med låga inkomster en större andel av sina inkomster på transporter än vad hushåll med högre inkomster gör. En skatt på fossila bränslen får därmed fördelningspolitiska konsekvenser. Dessa kan dock åtgärdas med transfereringar. Intäkterna från avgifterna för utsläpp räcker mer än väl för att säkra finansieringen. 

I enlighet med vår forskning visar IMF att pris på utsläpp är nödvändigt för att minska utsläppen. Om bara del 2 och 3 genomförs fortsätter klimatförändringarna. Investeringar och transfereringar behövs dock för att mildra vissa negativa bieffekter av införandet av pris på utsläpp. Med dessa på plats blir effekterna på den ekonomiska tillväxten i stort sett negligerbara. 

De blir förstås något större i utvecklingsländer med stort kolberoende, till exempel Indien. Inte heller där är de dock särskilt bekymmersamma. Indiens ekonomi beräknas till 2050 växa 277 procent med klimatpolitik – och 287 procent utan. Samtidigt har Indien mycket mer att vinna på att stoppa klimatförändringarna än många andra länder. 

Inte heller behövs stora omflyttningar av arbetskraften. IMF räknar med att i genomsnitt två procent av alla jobb behöver ersättas. Detta är helt överkomligt – i till exempel USA motsvarar det hur många nya jobb som skapas på en månad. 

I den svenska debatten om klimatförändringar har fokus varit på katastrofscenarier och individuella lösningar. Min förhoppning inför det nya året är vi i stället ska fokusera på lösningar som fungerar.