John Hassler
För att kunna välja rätt coronastrategi krävs en förståelse för hur ekonomin och pandemin påverkar varandra. Att pandemibekämpningen överlämnats till Folkhälsomyndigheten, som inte har tillräckligt bred forskningskompetens, kan ha bidragit till det svenska misslyckandet.
Med mina kolleger Timo Boppart, Karl Harmenberg, Per Krusell och Jonna Olsson har jag byggt en modell över just samspelet mellan ekonomi och pandemi. En rapport baserad på vår forskning publicerades av Konjunkturinstitutet i veckan.
Den beskriver hur människor väljer att fördela sin tid mellan arbete och fritidsaktiviteter. Konsumtion, arbete och fritid har alla inslag av såväl social som privat tidsanvändning. Under en pandemi måste den sociala tidsanvändningen begränsas. En del av detta sker genom att individer försöker undvika att bli smittade. Detta leder till att smittspridningen begränsas även utan restriktioner.
En slutsats från rapporten är dock att det inte räcker att förlita sig på egenintresse. Bördorna för att begränsa smittspridningen blir då mycket ojämnt fördelade. Utan restriktioner kommer unga att vara alltför socialt aktiva och därmed tvinga äldre att mer eller mindre helt isolera sig. Detta leder visserligen till begränsade bnp-förluster eftersom äldre i regel inte lönearbetar. Men de samhällsekonomiska kostnaderna blir ändå mycket stora.
Det går inte att hantera pandemier på uppstuds, framförhållning krävs.
Kraftigt försämrad livskvalitet för äldre är lika viktigt att ta hänsyn till som produktionsbortfall. Utan restriktioner faller välfärden (i modellen mätt som hur mycket konsumtionsminskning fallet motsvarar) med i genomsnitt cirka 7 procent när smittspridningen är som värst. För de äldre är förlusten över 25 procent.
Med restriktioner faller bnp betydligt mer än vad som annars hade varit fallet, men de genomsnittliga välfärdsförlusterna blir mindre och framför allt mer jämt fördelade. En bra coronapolitik är alltså i mångt och mycket en fördelningspolitik till förmån för äldre. Siffrorna som vi redovisar måste förstås tas med en stor nypa salt. Modellresultat säger inte allt och kan inte ersätta praktisk erfarenhet och gott omdöme, men de är ofta ett bra komplement i valet av politik.
Vi visar också att kraftiga nedstängningar kan vara lönlösa om det förväntas dröja länge, 18 månader eller mer, tills ett vaccin kan stoppa pandemin. Politiken får då inriktas på att ”platta ut kurvan” för att inte sjukvården ska klappa ihop. Givet detta går det kanske att förstå Folkhälsomyndighetens rekommendationer i våras – trots den otydliga kommunikationen.
Nu är dock situationen annorlunda – vaccineringen påbörjas snart och kostnaderna för nedstängningar har visat sig hanterbara om de direkt drabbade branscherna kompenseras. Detta har också varit känt i flera månader. Regeringen borde därför under hösten ha förberett kraftfulla tvingande åtgärder att ta till om en andra smittvåg skulle dra in över landet.
Sådana åtgärder kräver förändringar av lagen. Det kommer – men för sent, inte förrän i mitten av mars.
Det går inte att hantera pandemier på uppstuds, framförhållning krävs. För att inse det behövs ingen forskningsmodell.