John Hassler
EU planerar att klassificera investeringar som hållbara eller icke hållbara. Regeringen har med finansmarknadsminister Per Bolund i spetsen varit pådrivande för denna svart-vita indelning. Nu sparkar dock den så kallade taxonomiförordningen bakut mot de rödgröna. Det lutar åt att svensk vattenkraft och biobränsle klassas som icke hållbara medan kärnkraft blir hållbar.
Hur olika investeringar ska klassificeras blir nu en förhandlingsfråga och regeringen hoppas vara framgångsrik i att göra svart till vitt och tvärtom. Med taxonomin på plats kommer kraven på pensionsfonder och andra investerare, både privata och offentliga, att bara investera i ”hållbara” investeringar att öka.
Argumentet för taxonomin är att den behövs för att omställningen till klimatneutralitet ska kunna finansieras. Det gör den inte. Det finns ingen som helst brist på kapital för investeringar. Tvärtom svämmar finansmarknaderna över av finansiellt kapital som letar efter något lönsamt att investera i. Särskilt gäller detta gröna investeringar. Politikens roll är att sätta spelreglerna rätt så att smarta och hållbara investeringar blir lönsamma medan ohållbara blir olönsamma.
En strategi som går ut på att minska investeringsportföljens klimatavtryck riskerar därför slå bakut.
Anta att Bolund lyckas i sin strävan att få svenska pensionsfonder att bara investera i det som klassas som ”hållbart”. Möjligen skulle detta kunna leda till att låneräntorna för dessa verksamheter skulle sjunka några hundradels procent. Men inget talar för att detta skulle ha någon avgörande betydelse för omställningen. Forskning på klimat- och energiområdet som jag själv bidragit till visar att sådana subventioner i bästa fall leder till större användning av grön energi men inte att denna konkurrerar ut den fossila. Pris på utsläpp fungerar dock och här är EU:s utsläppshandel ett föredöme för resten av världen.
Det finns också betydande risker med EU:s taxonomi och ambitionerna att styra var pensionsfonderna ska placera vårt sparkapital. Tanken att man bara ska investera i sådant som är långsiktigt hållbart låter förstås bra. Men här får man inte blanda ihop finansiella och reala investeringar. Att köpa en aktiepost i ett företag är inte att göra en real investering utan att ta över en del av ägandet i företaget. En stor mängd verksamheter bedriver i dag en verksamhet som är ohållbar och som successivt och under ordnade former måste ställas om. Särskilt gäller det förstås fossilindustrin.
Om alla socialt ansvarsfulla investerare säljer sitt ägande i dessa företag riskerar dessa att bli styrda av ägare som efter bästa förmåga försöker använda sitt ägande till att motverka klimatomställningen. En strategi som går ut på att minska investeringsportföljens klimatavtryck riskerar därför slå bakut på ett mycket värre sätt än vad Per Bolund fått erfara med EU:s taxonomi.
En för klimatet bättre strategi vore i stället att använda ägandet till att i samverkan med andra likasinnade investerare, och sådana finns det gott om, påverka företagen i de långsiktigt ohållbara branscherna. Till det viktigaste hör att få dem att sluta med lobbyverksamhet mot en effektiv klimatpolitik.
Som pensionssparare vill jag att det ägande mitt sparande genererar används till inflytande, särskilt över de företag som annars skulle kunna stoppa klimatomställningen.