Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
John Hassler

Om Sverige ska kritisera Kina behöver vi starka vänner

Stefan Löfven träffade Kinas president Xi Jinping 2015.
Foto: SVEN LINDWALL

Sverige måste bli bättre på att bygga internationella allianser gentemot Kina. Om inte riskerar vi att bli ett återkommande bondeoffer. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Kinas ekonomiska utveckling är och har varit formidabel. Under 2000-talet fram till pandemin var den genomsnittliga tillväxten 9 procent per år. Det betyder att BNP fördubblas på 8 år, fyrdubblas på 16 och åttadubblas på 24 år. 

Sedan millennieskiftet har Kinas andel av världsekonomin ökat från 3,6 procent till runt 20 procent. Räknat i världsmarknadspriser beräknas den kinesiska ekonomin bli större än USA:s mot slutet av 2020-talet. Räknat i inhemska priser är Kina redan störst. 

Ryssland är i jämförelse en lilleputt med en ekonomi av ungefär samma storlek som de nordiska länderna tillsammans. Kinas ekonomiska resa har otvetydigt också skapat ekonomiska fördelar för väst. Vi har kunnat köpa produkter billigt och till allt högre kvalitet. Att vi hittills har kunnat ha gemensamma tekniska system, till exempel för mobiltelefoner, har varit till stor fördel. Detta inte minst i ett land där Ericsson har sitt huvudkontor. 

Med en starkare ekonomi kommer möjlighet till globalt inflytande och den kinesiska självbilden är att Kina nu är på väg att återta sin rättmätiga position som global supermakt. Men Kina är en diktatur och vi kan inte förvänta oss att bli behandlade som av demokratiska nationer. 

Debatten i Sverige måste vara realistisk och byggd på kunskap om hur Kina fungerar.

Kina upplever från tid till annan att de har behov att statuera exempel mot andra länder. Det kan vara av inrikespolitiska skäl eller för att man inte vill att andra blandar sig i det som man anser vara sina egna angelägenheter. Sverige är särskilt utsatt genom att vi är små, relativt välkända i Kina och sårbara med många internationella företag som verkar i Kina. Den senaste bojkotten av H&M visar detta tydligt. Norge är i en liknande situation och drabbades hårt i samband med det för Kina misshagliga fredpriset till Liu Xiaobo 2010. 

Vi behöver i Sverige en diskussion om hur vi ska hantera relationen till Kina. Jag ser grovt utryckt två strategier. Den ena är den försiktiga, det vill säga att i betydligt mindre utsträckning än tidigare ha synpunkter på det som Kina betraktar som sina angelägenheter. Den andra, som jag föredrar, är att fortsätta vara en tydlig röst för mänskliga rättigheter och respektfulla relationer mellan länder oavsett storlek. 

Väljer vi den senare vägen måste vi dock inse att den förutsätter att vi blir bättre på att skaffa oss allierade. Vårt medlemskap i EU är viktigt men räcker inte i sig självt. Vi riskerar att ses som en schackbonde som Kina kan slå och som de dominerande staterna i EU betraktar som ett strategiskt acceptabelt bondeoffer. Att EU inte reagerat på bojkotten av H&M visar risken för detta.

Debatten i Sverige måste vara realistisk och byggd på kunskap om hur Kina fungerar. Den förra Kinaambassadören Anna Lindstedts agerande i Gui Minhai-affären för ett drygt år sedan visar på en viss förbättringspotential i detta avseende.  Vi måste också akta oss för att naivt drömma oss tillbaka till den tid då Olof Palme och Gro Harlem Brundtland gjorde Sverige och Norge internationellt kända som orädda försvarare av mänskliga rättigheter. 

Oavsett vad man tycker om denna period – jag är i mångt och mycket stolt över den – är det knappast möjligt att utan starka vänner kritisera Kina som man då gjorde med USA.