Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
John Hassler

Mer av självhushållning kan öka Sveriges sårbarhet

AB Volvo har förstått att det är bra att ha två eller kanske tre leverantörer av kritiska delar. Men företaget kommer i grunden inte att ändra sitt globala produktionssystem, skriver John Hassler.Foto: CHINAIMAGES / ZHAI HUIYONG/CHINAIMAGES/SIPA US SIPA USA

Pandemin har visat att den globaliserade ekonomin är mer robust än vad många har trott. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är sex månader sedan coronakrisen slog till med det största globala fallet i BNP som någonsin uppmätts. I Sverige minskade den under det andra kvartalet med 8,6 procent, i våra nordiska grannländer aningen mindre och i Tyskland lite mer. 

Det skulle kunna varit mycket värre.

Inkomstfallen har varit historiskt stora, men givet de exceptionella åtgärderna i form av stängda gränser, social distansering och i många länder en total lock-down är det egentligen mer förvånande att 90-95 procent av BNP faktiskt finns kvar. Hur kan det komma sig?

En första slutsats är att den moderna globaliserade ekonomin är mer robust än vad många tror och sannolikt mer tålig än någonsin tidigare. 

Självklart har krisen lärt oss ett antal läxor. Finland insåg redan innan corona att det är bra att ha beredskapslager med skyddsutrustning och vissa läkemedel. Svenska beslutsfattare inser det nu. 

AB Volvo har förstått att det är bra att ha två eller kanske tre leverantörer av kritiska delar. Men Finland har en lika globaliserad ekonomi som den svenska så den behöver inte förändras och AB Volvo kommer i grunden inte att ändra sitt globala produktionssystem. En återgång till mycket mer av självhushållning skulle nog radikalt öka vår sårbarhet.

En andra slutsats är att den ekonomiska politiken hittills fungerat. I våras hade jag särskilt två stora farhågor. Den största var att coronakrisen skulle dra ner världsekonomin i något likande 30-talsdepressionen: 

Ökad oro som ger mindre konsumtion och investeringar. Det följs av fallande bostadspriser och börskrasch. Räntorna stiger och alla måste sälja sina tillgångar. Det leder till konkurser, bankkris och förlorat förtroende för stat och centralbank, allt i en cirkel av självförstärkande mekanismer utan botten. 

Detta skedde på 30-talet, men inte nu. Den viktigaste orsaken var att Riksbanken och världens övriga centralbanker var på tårna. Så fort finansmarknaderna började darra lovade de att köpa de tillgångar som investerare oroade sig över. 

Via inflationsmålspolitiken hade de byggt upp ett förtroende för att värdet på pengar inte ska inflateras bort. Därför kunde de betala genom att trycka pengar. Därmed drog inte räntorna i väg och det initiala börsfallet återhämtades. 

Den andra farhågan var en flodvåg av konkurser och massuppsägningar. Så har inte skett. Antalet konkurser har i år ökat med 11 procent men under till exempel 90-talskrisen tredubblades de. Antalet arbetade timmar minskade med 9,4 procent under andra kvartalet i år, men antalet sysselsatta bara med 2,2 procent och antalet fast sysselsatta med 0,4 procent. 

Det är en skandal att regeringen under sommaren inte har arbetat fram en plan för hur dessa problem ska hanteras.

Stödet till korttidsarbete har varit viktigt men också att Sveriges företagare varit mycket duktiga på att göra de anpassningar som krävs för att övervintra krisen.

Även om krisen absolut inte är över har ekonomin hittills drabbats mindre än befarat. 

Läget i restaurang-och resebranchen och kanske särskilt kultursektorn är dock fortfarande mycket besvärligt. Väldigt många egenföretagare har också en ohållbar situation. Det är en skandal att regeringen under sommaren inte har arbetat fram en plan för hur dessa problem ska hanteras. Det är dock ännu inte för sent och det faktum att ekonomin ändå går rätt bra gör att pengar inte behöver vara ett problem.

Men den politiska viljan och dådkraften måste finnas – gör den det?