John Hassler
Åtagandena i Parisavtalet beräknas öka den globala medeltemperaturen med cirka tre grader år 2100. Osäkerhetsintervallet är dock stort – ökningen kan bli betydligt mindre, men också betydligt större. En smart omställning till klimatneutralitet skulle inte behöva bli dyr för världen som helhet. Ändå är risken uppenbar att den inte kommer till stånd och att till exempel Kina struntar i sitt nya löfte om grön omställning. Även Paris-avtalet skulle kunna kollapsa.
Huvudplanen bör definitivt vara internationella överenskommelser om utsläppsminskningar och helst ett gemensamt pris på utsläpp. Den stora osäkerheten gör dock att det också behövs en Plan B, gärna flera sådana. En är att ta hand om koldioxid från utsläpp och direkt från atmosfären för att lagra den under havsbotten.
Att ta hand om utsläpp motsvarande de som kommer från Sveriges alla inrikes transporter skulle kosta mellan 15 och 20 miljarder kronor per år med existerande teknik. Sverige borde införa och pressa kostnaderna för metoden så att den kan användas i resten av världen.
Fysikprofessorn och astronauten Christer Fuglesang och jag lanserade i våras en annan plan B. Den är att sända upp miljontals parasoller i rymden. De skulle placeras vid en punkt ungefär fyra gånger avståndet till månen där jordens, månens och solens gravitationskrafter balanserar varandra. Parasollerna skulle vara justerbara och ta bort lagom mycket solinstrålning för att hålla klimatförändringarna i schack. Kostnaderna för att konstruera och skicka upp dessa parasoller borde bli runt 1 000 miljarder dollar. Det är mycket pengar men ändå ”bara” i samma storleksordning som de 750 miljarder euro EU använder för coronakrisens återstartspaket. Kostnaden för klimatparasoller är därför fullt hanterbar.
Om klimatfrågan ideologiseras på detta sätt blir en teknisk lösning på klimatförändringarna ett hot, inte en möjlighet.
Det är uppenbart att det finns ett kraftigt motstånd mot att diskutera behovet av en plan B för klimatet. Ett inte orimligt argument mot en sådan diskussion är det skulle ta fokus från plan A, minskade utsläpp. Detta måste dock vägas mot de stora riskerna med att satsa allt på ett kort.
Man ska vara försiktig med att tolka andras intentioner och min förmåga att läsa mellan raderna är omvittnat dålig. En oro gnager dock inom mig att orsaken till motståndet mot en diskussion om en plan B är en annan – klimatfrågan har blivit ideologisk.
Alltför många vill använda klimatfrågan som en hävstång för en radikal förändring av hela samhället. En del ambitioner är sympatiska, som att världen måste bli mer jämlik och rättvis. Andra, som att tillväxten ska avstanna och gärna bli negativ och att global handel och stora företag ska försvinna, är mindre tilltalande. Om klimatfrågan ideologiseras på detta sätt blir en teknisk lösning på klimatförändringarna ett hot, inte en möjlighet.
Men det är tvärtom ideologiseringen av klimatpolitiken som är hotet. Klimatförändringarna påminner om kärnvapenhotet eller risken för massiv antibiotikaresistens. Dessa hot inte oberoende av världens orättvisor. Men alla människor har ett intresse av att motverka hoten även om man är oense om och hur världen i övrigt bör stöpas om.
Låt oss därför avideologisera klimatfrågan!