John Hassler
Det finns anledning att oroa sig för att EU utvecklas i federalistisk riktning. På ett område är en sådan utveckling dock inte bara bra utan rentav nödvändig: klimatpolitiken.
Här händer det saker och EU är på väg att bli ett internationellt föredöme. Nyligen ställde sig EU-parlamentet bakom ett lagstadgat krav att till år 2030 minska utsläppen av växthusgaser med 60 procent i förhållande till 1990. Det är en ordentlig höjning från det tidigare målet på 40 procents minskning.
Men det räcker förstås inte med att bara sätta upp mål. Man måste också föra en politik som tar unionen till målet. Om det görs med dålig politik riskerar det bli oöverstigligt dyrt, men det behöver inte alls bli så.
EU-kommissionen presenterade nyligen sina tankar på hur klimatmålen ska nås. Bland annat vill man plocka in alla utsläpp från förbränning av fossila bränslen i EU:s utsläppshandelssystem.
Systemet innebär att stora utsläppare som kolkraftverk, stålverk och cementproducenter måste använda en utsläppsrätt för varje ton koldioxid de släpper ut. Rätterna kan köpas och säljas på en marknad och betingar för närvarande ett pris om ungefär 250 kronor per ton. Systemet leder till att det kostar att släppa ut och att det därmed lönar sig att minska på utsläppen.
EU har full kontroll över hur stora utsläppen inom systemet blir eftersom man bestämmer hur många utsläppsrätter som kommer ut på marknaden. Drygt hälften auktioneras ut och resten tilldelas företag i systemet som ett sätt att minska risken att de flyttar sin verksamhet ut ur EU.
Handeln leder till vi får mesta möjliga utsläppsminskningar per krona. Det sker genom att de utsläppare som har lättast att minska sina utsläpp också kommer att göra störst minskningar, oavsett i vilket EU-land eller i vilken bransch de verkar.
Det vore mycket rimligare än kraftiga subventioner till rika storstadsbors köp av dyra el-SUVar.
Problemet med handelssystemet är att det bara omfattar knappt hälften av utsläppen inom EU. Bland annat transportsektorn ligger utanför. Det är därför Sverige har ett stort lapptäcke av egna mål och styrmedel som till exempel transportsektormålet, bonus-malus och krav på biobränsleanvändning. Dessa är dyra och har högst tveksam klimatnytta.
Om transportsektorn förs in i handelssystemet tappar vi kontrollen över hur stora utsläppen blir inom Sveriges gränser. Alla utsläppsminskningar kommer i stället ske där de kan göras billigast och enklast. Målet för den svenska transportsektorns utsläpp måste därför skrotas och de flesta andra svenska särlösningarna kan avskaffas.
Den svenska politiken skulle i stället kunna inriktas på att underlätta omställningen och kompensera för dess fördelningspolitiska konsekvenser. Man skulle till exempel kunna tänka sig att boende i glesbygd med dåligt utbyggd kollektivtrafik får utsläppsrätter gratis. Eftersom de kan säljas om de inte används finns drivkrafterna att minska utsläppen ändå kvar. Det vore mycket rimligare än kraftiga subventioner till rika storstadsbors köp av dyra el-SUVar.
EU-kommissionens förslag ger Sveriges regering en chans att höja blicken och ambitionsnivån. I stället för att Sverige ska bli det första klimatneutrala landet kan vi bidra till att Europa blir den första klimatneutrala världsdelen.
Då gör Sverige nytta!