Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
John Hassler

Ändliga resurser gör inte tillväxt omöjlig

Historiska data talar tydligt för att tillväxt är fullt möjlig utan ökad energiåtgång.
Foto: Helen Rasmusen

Det hävdas ibland att långsiktig tillväxt inte är möjlig eftersom jordens naturresurser är begränsade. Som tur är pekar det mesta mot att det är felaktigt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Några procents tillväxt märks inte från år till år. Men sådan tillväxt under en mansålder gjorde det möjligt att förändra Sverige från ett fattigt land med svält och ovärdiga liv till ett välfärdssamhälle. 

Kan detta också ske också i Indien och Afrika? Kan det rentav gå snabbare där eftersom vi i väst banat vägen med forskning och vetenskap? Eller gör de begränsade naturresurserna att världens fattiga i stället får hoppas på allmosor från den rika delen av världen? 

Jag forskar om dessa frågor och instämmer i vad ekonomipristagaren Bob Lucas sagt: ”När man börjat fundera på tillväxt är det svårt att tänka på något annat”.

I ett historiskt perspektiv har världens användning av naturresurser och energi ökat ungefär i takt med global bnp. Av detta drar många, även vissa forskare, slutsatsen att ekonomisk tillväxt kräver ökad resursåtgång. Naturens gränser skulle då göra långsiktig tillväxt omöjlig. Detta resonemang låter övertygande men bygger på en fundamental missuppfattning. 

Historiska data talar alltså tydligt för att tillväxt är fullt möjlig utan ökad energiåtgång.

När man studerar historisk tillväxt ser man att andelen av de samlade inkomsterna som används till att betala för det som behövs för att producera – arbetskraft, maskiner, råvaror och energi – varit mer eller mindre konstant under mer än 100 år. Det betyder också att om priset ökar med ett visst antal procent faller användningen ungefär lika många procent så att utgifterna förblir konstanta. 

Priset på arbetskraft, det vill säga lönen, har under lång tid vuxit i takt med bnp. En konstant inkomstandel betyder då att användningen av arbetskraft inte ökar, vilket är precis vad vi observerar. Det är snarare så att vi jobbar mindre nu än tidigare. Tillväxten har uppenbarligen varit förenlig med det faktum att det finns naturliga gränser för hur mycket vi kan jobba. 

Till skillnad från lönerna har energipriserna i världen inte ökat över tid. En konstant inkomstandel för energi betyder därför att användningen ökar i takt med bnp, vilket också är vad vi hittills sett. Vår forskning visar dock att om energipriserna stiger och förväntas vara höga flyttas fokus i forskning och utveckling till att effektivisera energianvändningen.  

Effekten av detta syns inte omedelbart men på sikt minskar användningen ungefär så mycket som priset stigit så att utgifterna som andel av bnp blir ungefärligen konstanta. Samma sak gäller mellan länder. I ett land med dubbelt så höga energipriser, till exempel orsakat av skatter, ser vi att användningen är ungefär hälften så stor. 

Högre energipriser leder alltså att forskning och utveckling fokuserar mer på energieffektivitet.  Då blir det också lite mindre fokus på att öka arbetskraftens produktivitet. Detta har en negativ effekt på långsiktig tillväxt, men vår forskning visar att effekten inte är särskilt stor. 

Historiska data talar alltså tydligt för att tillväxt är fullt möjlig utan ökad energiåtgång. Allt talar för att detta gäller också andra naturresurser. 

Men, och det är ett viktigt men, naturresurserna måste ha rätt pris. En naturresurs som hittills varit gratis är atmosfärens begränsade förmåga att ta hand om koldioxid. Det leder förstås till ohållbart överutnyttjande. Det behövs därför ett globalt pris på koldioxid, då kan världens fattiga – och vi andra – hoppas på hållbar tillväxt.