Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johannes Forssberg

Våldtäktsmän finns överallt

Uppgifter om misstänkt våldtäkt brukar inte betraktas som ett glädjeämne.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Men nyheten om att en ung kvinnlig sverigedemokrat har anmält en äldre manlig partikamrat för brottet möttes av förtjusning. Goda människor gnuggade händerna framför sina tangentbord. I de sociala medierna överträffade de varandras syrligheter: Nu hade sverigedemokratin bokstavligen ertappats med byxorna nere. De som brukar anklaga invandrare för att vara våldtäktsmän. Den som sa det han var det! Så höll debatten på.

Det ligger förstås en ironi i att en företrädare för ett parti som hävdar att våldtäkt är något icke-svenskt, utifrån kommande, själv anklagas för brottet. Men den som för den sakens skull gör våldtäkt till något sverigedemokratiskt har inte förstått mer än Sverigedemokraterna.

Det vore lika korkat att framställa våldtäkt som ett typiskt moderat problem därför att en av partiets företrädare i Västsverige just nu sitter häktad, på sannolika skäl misstänkt. Även i det fallet ska den misstänkta våldtäkten ha ägt rum i samband med en partiaktivitet.

Våldtäkter och sexuella övergrepp begås både av svensk- och utlandsfödda män. Av rasister och flyktninggömmare. Kommunister, kristdemokrater och socialliberaler. Sexbrott förekommer i alla slags organisationer. Kvinnor utsätts i miljöer där de känner sig som tryggast, av män de litat på.

De nöjda reaktionerna på anklagelsen var inte bara djupt respektlösa mot kvinnan. Skrockandena är också ett uttryck för en farlig föreställningsvärld där den typiska sexualbrottslingen alltid är av en annan, tydligt ondskefull, sort. För en politiskt medveten antirasist är en äldre sverigedemokrat sinnebilden för ondskan och därmed den perfekta våldtäktsmannen. Och ingenting är så skönt som att få sin världsbild bekräftad och kunna placera det onda utanför sitt eget lilla universum. Insikten om att våldtäktsmän också finns i den egna kretsen är jobbig att bära för både sverigedemokraten och hans motståndare.

Problemet med idén om den typiska våldtäktsmannen är att den osynliggör den majoritet kvinnor som våldtagits av utåt sett helt vanliga män. Det är den föreställningen som får människor att tvivla på deras berättelser och ifrågasätta om hyggliga Sven eller Muhammed verkligen kan ha gjort något så hemskt. Våldtäktsmän ska ju vara muslimer, eller flabbiga rasistgubbar. Idén om den "typiska våldtäktsmannen" är intimt sammankopplad med idén om en "riktig våldtäkt", som i realiteten exkluderar flertalet offer.

Det var nog få av dem som lyssnade på länspolismästare Göran Lindbergs jämställdhetsföreläsningar som anade att de hade en sadistisk våldtäktsman framför sig. Den allmänna bilden av en typisk sexförbrytare använde han som osynlighetsmantel. Historien om honom borde ha lärt oss något.

Sverigedemokraternas och dess anhängares hemska hetsande är ingen anledning att ta ner våldtäktsdebatten till deras nivå. Våldtäkter är ett mansproblem och inget annat.