Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johannes Forssberg

Utnämningarna måste bli bättre

År 2006 var Göran Persson i borgerlighetens ögon en halvdespot som hade urholkat demokratin.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Statsministern ansågs besitta ett gränslöst maktbegär. Det var därför han i lönndom gav statliga toppjobb till kompisar och partigängare. På så sätt förkläddes socialdemokratiska fotsoldater till myndighetschefer, menade alliansens partiledare. De lovade en helt ny utnämningspolitik.

I går utsågs Hans Lindblad till ny chef för riksgälden. Ett jobb som han säkert kommer att klara alldeles utmärkt. Han är trots allt disputerad nationalekonom med 20 års erfarenhet från bland annat konjunkturinstitutet, finansdepartementet och riksbanken.

Men han är också statssekreterare till Anders Borg, som dessutom är en gammal kollega från riksbankstiden. Hade deras personliga relation någon betydelse för utnämningen?

Det är omöjligt att veta, eftersom listan på de sökande är hemligstämplad.

 

Regeringen införde 2009 en sekretessregel, efter att ha insett att öppna utnämningsprocesser avskräcker många kvalificerade kandidater.

De som är aktuella för ett toppjobb har i allmänhet redan ett annat och skyltar ogärna med sina planer.

Somliga är kanske också för stolta för att vilja riskera ett offentligt nederlag. Göran Persson försökte på sin tid förklara problematiken, vilket från borgerligt håll avfärdades som ett ihåligt försvar för halvkorrupta intressen.

Sedan var den förre statsministerns utnämningspolitik betydligt mer tvivelaktig än vad nöden krävde.

Visst förekom kompisutnämningar, reträttposter och generösa belöningar för lång och trogen tjänst. Men även de traditionerna har alliansen fört vidare.

Efter att Mikael Odenberg i protest hade avgått som försvarsminister gjordes han till generaldirektör för Svenska kraftnät.

En mycket praktisk placering av en kär gammal vän som hade blivit politiskt besvärlig.

Statsministern förklarade att en konsult hade funnit Odenberg bäst lämpad. Konsulten avslöjade senare att han inte hade någon annan att ta ställning till. På den vägen fortsatte det.

Maud Olofsson utsåg under mystiska former sin partikamrat Christina Lugnet till, sedermera skandaliserad, generaldirektör för nya myndigheten tillväxtverket.

 

Landshövdingämbetet har förblivit en gåva till särskilt uppskattade partikamrater. Senast var det Annie Lööf som lät ärkecenterpartisten Kenneth Johansson flytta in i bekvämligheten på länsresidenset i Karlstad.

En del har blivit bättre med alliansens utnämningspolitik. Fler rekryteras utanför den politiska sfären, och fördelningen bland de partipolitiska är jämnare.

Ibland utlyses tjänster med kravspecifikation. Men när så sker tycks vara helt godtyckligt.

Regeringens förkunnelse om att utnämningsmakten "ska präglas av förutsägbarhet, öppenhet och spårbarhet" har än så länge ingenting med verkligheten att göra.

Med tanke på den höga svansföring alliansen har haft i frågan är hanteringen undermålig.

 

Regeringen må ha insett att det är betydligt svårare att formulera en fungerande utnämningspolitik än att tjuvnypa Göran Persson. Men det krävs en betydligt högre standard.

Om Reinfeldt är kvar som statsminister om fyra år har han suttit lika länge som Persson.

Frågan om maktdelning i staten är inte oviktigt bara för att ett annat etablissemang nu sitter vid makten.