Johannes Forssberg
Sysselsättningen bland utrikesfödda är relativt låg i Sverige. En vanlig förklaring till det är att vi i det nyss så homogena Sverige har svårare för människor som inte riktigt är som vi.
Att etnisk diskriminering är utbrett råder det inga tvivel om.
När nationalekonomerna Magnus Carlsson och Jan-Olof Rooth för några år sedan sökte över 3 000 jobb med identiska handlingar fick de 50 procent fler kallelser när de använde sig av svenskklingande i stället för utländska namn.
Men frågan är om diskrimineringen är värre här än i andra länder, och därför kan vara en förklaring till att utrikes föddas uta n förskap är så stort just i Sverige.
Tankesmedjan Timbro slår i en ny rapport, författad av Jenny von Bahr, fast att diskrimineringen tvärtemot vad som påståtts är "betydligt mindre vanlig" här än i andra länder.
Den tvärsäkra slutsatsen grundas på hur chefer med över tio anställda i Sverige och några andra utvalda länder har svarat på frågan:
" Bör arbetsgivare prioritera inrikesfödda framför invandrare när det är ont om jobb?"
Frågan ställdes av World values survey, som mäter globala attityder och värderingar.
I Sverige var det bara 5,5 procent av cheferna som svarade ja medan 33-44 procent gjorde det i Norge, Kanada och Tyskland, där fler utrikesfödda har jobb.
Av det drog von Bahr lutsatsen att svenska arbets givare är minst diskriminerande.
Problemet är inte bara att självrapporterade attityder knappast behöver återspegla hur man beter sig - särskilt inte som cheferna bara var en del av ett statistiskt urval av privatpersoner, och svarade som sådana.
Det riktigt anmärkningsvärda är att Timbro, som ironiskt nog leds av den gamla Demoskopchefen Markus Uvell, förteg sitt undermåliga statistiska underlag.
Jag avslöjade i förrgår i ett blogginlägg att detta bestod av 21 personer.
Så stor var andelen av de 1 003 svenskar som deltog i World values survey som uppgav att de var chefer med fler än tio anställda. I Norge, Tyskland och Kanada rörde det sig om 57, 25 respektive 81 företagare.
Med ett sådant underlag hade Timbros slutsatser varit ungefär lika tillförlitliga om de hade spåtts fram i kaffesump.
I en twitterkommentar som var avslöjande för Timbros kvalitetssyn skrev Markus Uvell att det visserligen var olyckligt att underlaget var så dåligt men att slutsatsen hade hållit även med ett större.
Varför användes då inte det?
Rapporten uppdaterades i alla fall, men blev inte mer hederlig för det.
Den enda skillnaden är att urvalet nu omfattar alla som i World values survey definierade sig som företagsledare, i stället för bara dem med fler än tio anställda.
På så sätt har de svenska chefer som Timbro grundar sin uppfattning på ökat från 21 till 123 personer.
Problemet är att de nytillkomna statistiskt sett nästan uteslutande bör bestå av ensamföretagare som inte har någonting med anställningar att göra.
Ändå håller tankesmedjan fast vid sina slutsatser.
Det är möjligt att diskrimineringen har överdrivits som förklaring till arbetsmarknadens etniska segregation.
Men Timbros rapport bevisar varken det eller att dess finansiärer i det svenska näringslivet är sällsynt toleranta.
Den visar där emot att Timbro är en sällsynt oseriös tankesmedja.