Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Johannes Forssberg

Sverigedemokraternas ideologi som praktik

Kent Ekeroth säger sig nu skämmas för den där sommarnatten som han garvande förevigade med sin kamera 2010.

En känsla som verkar ha kommit plötsligt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I 2,5 års tid har han - om man nu ska tro Jimmie Åkesson - ljugit om händelserna som, när man ser dem på film, framstår som allt annat än kvalfyllda för Ekeroth och järnrörsgänget. De ser lyckliga och upprymda ut mot slutet av filmen. Kent Ekeroth är påfallande stolt.

"Det känns skönt att veta att ingen av oss backar", säger riksdagsmannen förbrödrande.

De har tidigare tillsammans angripit en ensam man så berusad att han knappt kunde stå på benen. Erik Almqvist har kallat en modig ung kvinna som försökte gå emellan för "lilla horan" medan kamraterna skrockat. Kent Ekeroth har knuffat in en tjej i en bil.

Därefter har gänget beväpnat sig med stulna järnrör, av allt att döma för att återuppta bråket med en man som rimligen är för full för att skada någon annan än sig själv.

Sedan fick de syn på polisen, släppte sina vapen och gick fram och ljög med sina mest inställsamma röster. När de lämnat platsen säger Almqvist nöjt att "det funkar alltid att vara ögontjänare".

Allt detta är för Kent Ekeroth, SD:s kandidat till justitieminister, alltså ett bevis för kollektivt mod, för att han och grabbarna är riktiga män som inte backar undan. Det är lätt att känna förakt för dessa herrars gränslösa ynklighet.

Men det viktiga är inte vad  filmen säger om dem som  individer, utan om Sverigedemokraterna som parti.

Det är otänkbart att något annat partis finans- och rättspolitiska talesmän skulle bete sig på det sättet och orsaken till det är politisk.


När Erik Almqvist hotfullt förklarade för komikern Soran Ismail att Sverige inte är hans, att han inte är svensk, predikade han partiprogrammet. SD förbehåller sig rätten att avgöra vem som är svensk. Det räcker inte att se sig som sådan, vara född, uppvuxen eller medborgare här.

Personer med rötter  i andra kulturer är  aldrig självklart svenska för SD.

De antas kunna dölja främmande lojaliteter, hur svenska de än verkar.

Därför har ledande sverigedemokrater sagt eller antytt att såväl Nyamko Sabuni som Loreen och Zlatan inte är svenskar.

Mona Sahlin fick kritik från förståsigpåare för att hon i en debatt mot Jimmie Åkesson hängde upp sin argumentation på SD-ledarens underkännande av Zlatans svenskhet. Men hon satte fingret på något väldigt viktigt.

Tolkningsföreträdet vad gäller vem som är en äkta svensk, tysk  etc , innebär en farlig makt, som genom historien alltid har missbrukats.

Det ger den "äkta svensken", som Erik Almqvist, rätt att sätta sig över den vars svenskhet kan ifrågasättas.

Eftersom järnrörsgänget placerar sig själva överst på den glidande skalan över äkta svenskhet kunde de den där sommarnatten ta sig friheten att göra sådant som de skulle ha kölhalat mindre svenska individer för.


Kent Ekeroths politiska profilfråga är hårda tag mot våld och brottslighet. Men nolltoleransen omfattar inte honom och hans huligangäng och inte heller den våldsförespråkande brittiska högerextremisten Alan Lake, som Ekeroth 2009 bjöd in till ett seminarium.

Den där ökända  sommarnatten 2010  uttrycktes kärnan  i SD:s politik  tydligt och klart; att  vita män ska ha  särskilda privilegier.