Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johannes Forssberg

Självklart måste vargen jagas

Om det ska kunna bli fred i vargfrågan måste vargens urbana vänner lära sig att förstå vargmotståndet, i stället för att bara överlägset avfärda det.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Snön föll till slut över ulvens tassemarker och licensjakten på sammanlagt 24 vargar kunde i förra veckan dra i gång i alla berörda län. Sedan Högsta förvaltningsdomstolens meddelade beslut i mellandagarna är rättsläget klargjort efter alla år av strid.

Vargstammen kommer även i fortsättningen att kunna hållas efter med licensjakt. Beskedet gav lättnad åt många som lever i vargbygder. Inte för att jakt i nuvarande storleksordning har någon stor påverkan men jakten ger åtminstone viss kontroll. Man behöver inte längre finna sig i att vargstammen växer ohejdat runt knuten.

Det har alltid varit uppenbart att en kompromiss i den såriga vargfrågan förutsätter å ena sidan regelbunden jakt över vilken folket i vargmarkerna har inflytande och å andra sidan att detta folk förlikar sig med att vargen finns och kommer att finnas i Sverige.

Vargvännerna måste kompromissa

Även om det finns ett antal fanatiska vargmotståndare som inte accepterar annat än utrotning har dessa röster blivit tystare. De stora organisationer som talar för människor som lider av vargen, Svenska jägareförbundet och LRF, accepterar dess plats i den svenska faunan. Men bland de så kallade vargvännerna är det inte bara de extrema och våldsamma elementen som vägrar att kompromissa.

Inom den breda rörelsen av vargfantaster, med Naturskyddsföreningen i spetsen, anses licensjakt fortfarande vara en oacceptabel styggelse. Något vi borde skämmas för, som Göran Greider uttryckte det i en ledare förra veckan.

Vargvännernas fundamentalism beror på att de inte ser våndan inför vargen som legitim. För dem handlar vargmotstånd om psykosociala problem hos människor i glesbygd och inte om själva vargen.

Göran Greider förklarade i sin ledare att vargkonflikten handlar om att landsbygdens viktiga problem har hamnat i skymundan. Alltså – om bara arbetslösheten minskade, servicen förbättrades, avfolkningen avtog, och så vidare, skulle folk inte haka upp sig på den beskedliga vargen, tycks Greider mena. Vargen är bara en pälsklädd projektionsyta för ett allmänt samhällsmissnöje och därför blir inget bättre av att man begränsar den.

Det är en översittaraktig analys som frånkänner människor kapaciteten att formulera sina egna problem. Självklart är det inte avsaknaden av postkontor som värker i hjärtat hos den som måste sluta med jakten som i generationer bedrivits på gården sedan ännu en hund i grannskapet har blivit till ben och slamsor.

Landsbygden är ingen djurpark

Det är inte oron för arbetslöshet som skaver när ett litet barn leker på en gårdsplan och det någonstans i närheten finns en varg som tycks ha börjat tappa respekten för människor. Och det skulle knappast vara mindre plågsamt att sopa ihop tarmarna efter vargdödade boskap bara för att bruket fanns kvar.

En annan sak är att den allmänna känslan av försämrade levnadsvillkor på landet knappast gör vargproblemet lättare. Budskapet från de, företrädesvis, urbana jaktmotståndarna om att landsbygden bara ska vara ren och otämjd natur, förstärker känslan av att den mänskliga kultur som funnits på landet sedan urminnes tider inte är värd något längre.

 

Läs också: Varning för vargkramaren

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips fler ledartexter och krönikor.