Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johannes Forssberg

S och LO:s kampanj mot SD går inte ihop

Hur kan ett parti som utmålas som djupt arbetarfientligt samtidigt anses svika arbetarnas intressen?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Beskedet om att SD inte stöttar regeringens förslag till ny upphandlingslag har väckt helig vrede inom arbetarrörelsen.

Anders Ferbe och Tobias Baudin, förbudsordföranden för IF Metall respektive Kommunal, tycker att det är “skamligt” att SD inte står bakom lagförslagets krav på kollektivavtalsenliga villkor vid upphandlingar.

Civilminister Ardalan Shekarabi anser att SD:s besked är en “krigsförklaring mot Sveriges löntagare”. Transportordföranden Lars Lindgren hoppas att alla arbetare som tänkt rösta på SD nu inser det är “ett arbetarfientligt skitparti”.

Denna indignation hade varit begriplig om arbetarrörelsen tidigare hyst uppfattningen att Sverigedemokraterna är ett parti som värnar om arbetarnas intressen. Men S och LO har i åratal pekat ut SD som ett arbetarfientligt högerparti. LO lanserade en stor kampanj på just det temat förra hösten. Redan i valet 2010 var S-ledningens uttalade strategi mot SD att framhålla att partiet vill ge arbetsgivarna större makt.


Om nu SD är så djupt fientligt mot arbetare som socialdemokratin har hävdat måste det väl vara helt enligt förväntan att partiet röstar på ett sätt som enligt Socialdemokraterna är arbetarfientligt? Det borde förvåna ungefär lika mycket som att en varg väljer kött framför grönsaker. Ändå beskrivs SD:s agerande som ett chockerande svek.

Det beror på att berättelsen om SD:s “hemliga” högerböjelser är oemotståndlig för arbetarrörelsen. Den är en snuttefilt som behövs för att hantera det smärtsamma faktum att en så stor del av SD:s anhängare kommer från manliga LO-led.

Man intalar sig att om folk bara visste att SD inte bara är främlingsfientligt, utan också arbetar- och fackföreningsfientligt kommer arbetarna att vända partiet ryggen. Om denna smutsiga hemlighet blir allmänt känd kan arbetarrörelsen vinna tillbaka sina förtappade utan att ens behöva gå in i den såriga och besvärliga invandringsdebatten.

En glödande tro på den här idén får Jonas Sjöstedt att i varje partiledardebatt hålla långa monologer om att sverigedemokrater låter sig bjudas på dyra middagar av direktörer. Det underliggande budskapet är att SD är klassförrädare.


Det är tydligt att Sjöstedt njuter av att tala om SD:s direktörsumgänge, att han tänker att han äntligen hittat något som biter, men inget talar för att taktiken fungerar. SD noterade sitt högsta stöd någonsin bland LO-män, 31,5 procent, i en SCB-undersökning som genomfördes nära inpå den mest intensiva debatten om SD:s näringslivskontakter.

När nu S och LO ännu en gång, med högre brösttoner än någonsin, “avslöjar” SD:s påstådda arbetarfientlighet finns inga skäl att tro att SD-sympatisörerna kommer imponeras mer än tidigare. Arbetarrörelsens oförenliga budskap riskerar snarare att stöta de förlorade sönerna ännu längre bort.

Sverigedemokraterna kan helt enkelt inte anses vara djupt arbetarfientligt och oacceptabelt som parlamentariskt stöd och på samma gång förväntas stötta socialdemokratiska regeringsförslag.


Läs också: Nej, SD och V är inte samma sak



Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.