Johannes Forssberg
Så skulle man i alla fall kunna tro att det ligger till när man lyssnar på Annie Lööf. Hon vill att de minsta aktiebolagens undantag från plikten att ha revisor ska utvidgas till att gälla betydligt större företag. Det handlar om bolag som underskrider minst två av dessa tre nyckeltal: 50 anställda, 41.5 miljoner kronor i balansomslutning och 83 miljoner kronor i omsättning.
Näringsministern tycker det är dumt att företag tvingas lägga pengar på något så trist som revision när de kan användas till att anställa människor. Och enligt ministern skulle det inte kosta någonting alls att avskaffa revisionsplikten.
Lööf menar att kravet på revisor är ett utslag av "regelkrångel", alltså en regel som är till för sin egen skull utan någon högre nytta. Det är en slafsig och populistisk syn.
Aktiebolagets succé som företagsform bygger på att dess ägare inte är personligt ansvariga för bolagets förpliktelser. De kan aldrig förlora mer än sin insats. För aktiebolagets del innebär detta en möjlighet att ta risker och att växa. Samtidigt måste de som gör affärer med bolaget se till att ha en god insyn i dess räkenskaper. De måste veta om de kommer att kunna få betalt. Och här kommer revisionen in i bilden.
En ordentlig revisor kontrollerar att bolaget inte sopar smutsen under mattan, att dess redovisning inte förskönar och förtiger. Revisorns godkännande talar om för bolagets omgivning att dess siffror går att lita på. Affärslivet fungerar så mycket bättre på det sättet, när man kan utgå från att siffror inte ljuger. Företag behöver då inte lägga lika mycket pengar på eget detektivarbete inför varje ny affärsförbindelse. Samtidigt är det viktigt för bolagen att veta att de egna siffrorna stämmer när de ska fatta affärsbeslut.
Staten har glädje av revisorerna därför att de i allmänhet ser till att bolagen redovisar enligt regelboken. Det besparar Bolagsverket och Skatteverket extraarbete. Samtidigt gör revisorerna det svårare att begå ekobrott. Enligt Brottsförebyggande rådet och Ekobrottsmyndigheten har de främst en preventiv effekt: den som vet att en revisor kommer att gå igenom bokföringen är sannolikt mindre benägen att fuska med den.
Det är alltså knappast sant som näringsministern säger att det inte skulle kosta någonting att avskaffa revisionsplikten och att pengarna revisorerna kostar bolagen i praktiken är bortkastade.
Att revisorsplikten 2010 avskaffades för de allra minsta aktiebolagen gick ändå att motivera. Det handlar om företag som i allmänhet inte behöver lån, som gör få och småskaliga affärer och som har så liten omsättning att revisorsnotan framstår som betungande. Deras redovisningar är dessutom små.
Det är något helt annat med den förändring som näringsministern nu vill se. Därför var de flesta remissinstanser starkt kritiska till den utredning som 2008 föreslog avskaffad revisionsplikt upp till den nivå som Lööf förespråkar. Utredningens främsta argument var att flera länder i Europa hade tagit bort kravet på revisor för dessa företag. Men varje regel innebär inte nödvändigtvis en konkurrensnackdel. Det är bra för svensk ekonomi att vi har koll på våra siffror.