Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johannes Forssberg

Polisens kusliga kulor

Knivmannen i Varberg blev den tredje personen att dö av poliseld i år.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Dödsskjutningen ägde rum i ett sommarsoligt bostadsområde, där verkligheten plötsligt blev som på film.

Någon tog fram kameran och utifrån den sekvens som sedan spritts är det svårt att klandra polisen.

Man sköt både ett och två varningsskott för att få den unge mannen att lägga ifrån sig kniven som han nyss huggit ihjäl en 85-årig kvinna med. Han fortsatte oberörd framåt med sitt blodiga vapen i hand. Den skarpa elden tycks ha varit nödvändig. Eftersom polismännen skulle gripa en sannolik mördare och på samma gång avvärja ett angrepp mot sig själva bör skotten omfattas både av polisens så kallade laga befogenhet och allas vår nödvärnsrätt.

Ibland måste polisen skjuta. I Sverige gör de det tyvärr sedan 2003 med kulor som är utvecklade för att döda så snabbt och effektivt som möjligt. Sådan så kallad hålspetsammunition polisen använder är den enda som tillåts vid jakt på allt annat än småvilt. Det anses mer skonsamt att träffa älgar och vildsvin med kulor som vecklas ut till metallpropellrar inne i deras kroppar, och med rasande hastighet trasar sönder vitala organ. Men med tanke på att polisen i princip aldrig skjuter för att döda är det mindre humant att använda sådan ammunition mot människor. Här är det i och för sig inte sådan hänsyn som styr.

Syftet med polisens ammunition är just att den ska få våldsverkarna att falla ihop ögonblickligen så att man inte, med fara för tredje man, tvingas avlossa onödigt många skott. På samma sätt anses det säkrare för vanliga förbipasserande med en kula som stannar i kroppen på den skjutna. Det finns visserligen inga exempel på att någon av misstag träffades av den gamla helmantlade polisammunitionen, efter att den genomborrat en annan kropp. Och problemet med hålspetsammunitionens större dödlighet gäller ju i allra högsta grad även eventuella olycksskjutningar.

Det är förståeligt att polisen känner behov av kraftfulla vapen men detta intresse måste vägas mot skyddet av människors liv. Efter tre dödsskjutningar på drygt ett halvår borde det vara dags att utvärdera den nya ammunitionen, och oberoende undersöka hur den har påverkat dödligheten.

Polisens arsenal bör ses över i sin helhet. Den senaste tidens dödsskjutningar påminner om behovet av ett vapen för situationer mellan batong och pistol. Med elpistoler eller distansbatonger borde åtminstone vissa knivangripare kunna neutraliseras utan skarp eld.

Ambitionen måste vara att dödligt våld inte ska behöva användas. Ett sådant oerhört maktmedel måste hanteras med största tänkbara varsamhet. Polisen är alltid snabbt ute och bemöter anklagelser om onödig våldsanvändning. Det vore önskvärt om man var lika intresserad av att utvärdera och förbättra sin verksamhet, inte minst vad gäller bruket av tjänstevapen. Det faktum att Rikspolisstyrelsen i åratal underlåtit att styra upp den ytterst bristfälliga statistiken över vapenanvändningen säger det mesta om ointresset.

Arbetet för att minska det dödliga polisvåldet måste påbörjas från annat håll.