Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johannes Forssberg

Nu måste Wikström ta tag i drogdöden

Prioritetsordningen visar att den gamla synen lever kvar – först kommer den utsiktslösa kampen för ett samhälle fritt från droger, sen kommer droganvändares liv och hälsa, skriver Johannes Forssberg. Foto: Robin Aron.

Tänk om Gabriel Wikström var lika mån om att få ner narkotikadödligheten som han är om att få oss ur soffan.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Som folkhälso-, -sjukvårds och idrottsminister har Gabriel Wikström många uppgifter. Han tar åtminstone en av dem på största allvar.

Det går inte att ta miste på den känsla av glädje och mening som ministern upplever i arbetet med att hålla Svensson borta från soffan, chipsen och tobaken. Någon motsvarande glöd har ministern inte visat när det gäller den skenande narkotikadödligheten.

Enligt färska EU-siffror dör, i relation till befolkningen, nästan fem gånger fler av narkotika i Sverige än i EU i genomsnitt. I narkotikadöd överträffas vi endast av Estland.

Om nu måttstocken för ett samhälles grad av civilisation är hur det behandlar sina mest utsatta framstår inte Sverige som fullt civiliserat.

Narkotikapolitiken har ansetts lyckad så länge relativt sett få svenskar prövar narkotika. Dödstalen har inte spelat någon roll för bedömningen.

När Margot Wallström var socialminister och i en TV4-intervju 1998 fick frågan om hon skulle ändra den hårda svenska narkotikapolitiken om detta räddade liv svarade hon därför omedelbart nej.

En hel del har hänt sedan dess. Gabriel Wikström har markerat att han tycker att den stigande narkotikadödligheten är mycket allvarlig.

Men han gör inte mycket åt det.

Det är bra att ministern, som han gärna påminner om, har lagt ett förslag som innebär att kommuner inte längre ska kunna stoppa sprutbytesprogram. Men det är också det enda han gjort och som ensam åtgärd mot den skenande drogdödligheten räcker den inte långt.

Något som, exempelvis, skulle kunna göra snabb skillnad är att dela ut läkemedlet naloxon till opiatanvändare.

Det är ett i sig ofarligt motgift som hastigt kan stoppa en överdos av exempelvis heroin.

Wikström tycker det är “bra” att vissa landsting nu planerar naloxonprogram men har samtidigt slagit fast att det inte är aktuellt med några statliga initiativ (SVT 31/5). Passiviteten är svårbegriplig.

Med tanke på hur trögt det tycks gå att få igång naloxonprogram och hur viktigt det är att medlet delas ut tillräckligt brett skulle statlig kraft behövas.

Varför gör inte Wikström mer åt narkotikadödligheten? En viktig förklaring ges i den proposition från i vintras som förklarar regeringens syn på narkotikapolitiken.

Där borde det stå att det är ovärdigt Sverige att exceptionellt många dör av narkotika här och att den viktigaste uppgiften nu är att minska dödsfallen.

I stället är det “narkotikafria samhället” fortfarande det allt annat överordnade målet.

Regeringen anser att personer med missbruk ska ha tillgång till effektiva behandlingar och insatser men endast “inom ramen för visionen om det narkotikafria samhället”.

Prioritetsordningen visar att den gamla synen lever kvar – först kommer den utsiktslösa kampen för ett samhälle fritt från droger, sen kommer droganvändares liv och hälsa.

Eftersom förhindrande av död bara är ett underordnat mål för politiken kan Wikström vara hyggligt nöjd med läget trots alla dödsfall.

En katastrofal situation skulle vi med regeringens synsätt få först om svenskar började röka cannabis i kontinental omfattning.

Likgiltigheten inför människors liv är stötande.

 

Läs också:

Sylvass kritik mot Larsson

 

Offentlig konst ska tillhöra alla

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!