Johannes Forssberg

Migrationsdebatten blir svår för vänstern

Vänstern måste bestämma sig för om det är viktigast att Sverige är jämlikt eller att världen blir mindre ojämlik.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I onsdags utvisades familjen Shabani. Som albaner hade de inga asylskäl. De kunde ändå stanna efter avslaget eftersom pappan hade fått jobb som byggnadsarbetare. Men för att få stanna på grund av arbete måste man ha avtalsenlig lön. Och när det uppdagades att herr Shabani “bara” tjänade 19 500 kronor i månaden var familjens tid i Sverige slut.

Familjens öde har väckt vrede hos liberaler. Från vänster har det däremot varit tyst. Det är inget konstigt med det. Den traditionella vänstern värnar i första hand den inhemska arbetarklassen. För en arbetare från Albanien, där månadslönen i snitt är 3 000 kronor, är det givetvis ett enormt lyft att tjäna mer än det sexdubbla. Men enligt den klassiska vänstersynen är det inte vår sak att se till att utlänningar kan få högre löner genom att låta dem arbeta här. Huvudsaken är att svenska arbetares villkor skyddas.

Även om man numera lätt kan få ett annat intryck så har den breda vänstern aldrig förespråkat öppna gränser. Motståndet mot ekonomisk invandring har alltid varit hårt. Fattiga utlänningar ska, i princip, stanna hemma och organisera sig för en utveckling som ger välstånd också där.


Det är omöjligt att tänka sig, säg, Vänsterpartiet göra sådana avvägningar när det gäller flyktingar. Där vill man att enbart de asylsökandes behov ska sätta gränserna, inte något svenskt behov av att skydda en social modell. Det finns givetvis en avgörande skillnad mellan att fly för sitt liv och att fly för ett bättre liv. Men i verkligheten är gränsen inte alltid så tydlig. Många med asylskäl har klarat livhanken långt innan Sveriges gränser, men fortsätter hit i förhoppningen om ett värdigt liv. Många som inte har asylskäl utan “bara” är fattiga har det nog så eländigt. Frånsett juridiken är den avgrundsskilda synen på ekonomisk invandring och asylinvandring svårförsvarlig.

Framförallt är det svårt att förstå hur det upplevda behovet av att skydda sociala intressen kan vara helt avgörande i fråga om en slags migration och helt irrelevant när det gäller en annan.

Den hårda synen på ekonomisk invandring har börjat luckras upp inom vänstern. Det märks tydligt i frågan om EU-migranterna där vänsterpartister står i främsta ledet mot avhysningar och kräver att kommuner ordnar enklare boplatser. De gör det utifrån den korrekta analysen att migranternas tillvaro här, långt under svensk standard, ändå är bättre än den i hemländerna. Att ojämlikheten ökar i Sverige är okej när den på samma gång, i större utsträckning, minskar internationellt.


Synsättet avviker radikalt från det tidigare. Och frågan om nationell eller internationell jämlikhet ska prioriteras har inte på allvar diskuterats inom vänstern. När det gäller asylinvandringen har man mest låtsats som att konflikten inte finns. Bara man höjer skatten för de rika, anställer några hundratusen offentligt och uppför ett miljonprogram i överklassområden kan jämlikheten bevaras.  

På sistone har vänsterröster börjat höjas som inte tror att det blir så. Som anser att den svenska modellen inte klarar av ett mottagande av rådande omfattning och att vi har nått ett läge där svensk jämlikhet och välfärd bör prioriteras. Bland dem finns exempelvis Göran Greider och Ann-Marie Lindgren.

Den vänsterdebatt om migration som snart exploderar kommer bli ännu mer uppslitande än vad den borgerliga motsvarigheten har varit. Men den är nödvändig. Migrationen innebär en ofrånkomlig omvälvning och idéerna om det nya Sverige måste komma från alla håll.