Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johannes Forssberg

Människan måste ingjuta skräck i vargen

INGET GOSEDJUR. När människor får för sig att vargar inte är farliga är risken som störst att de blir det. Foto: ROGER VIKSTRÖM

Av debatten att döma är den stora tragedin inte att en 30-årig kvinna plågades till döds utan att vargen nu riskerar att få fler fiender.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I en Twitterkommentar slår Lars Ohly fast att det inte behövs färre vargar, utan färre jägare. Och ändå påstår han att det är jägarna som "använder sorgen" i politiska syften.

Den urbana eliten känner sig aldrig så upphöjd och upplyst som när den får mästra påstått primitiva lantisar i vargfrågan. Nu är budet att tragedin på Kolmården absolut inte får blandas in i vargdebatten, i alla fall inte av någon som känner annat än odelad glädje inför rovdjurets utbredning i Sverige.

Det är givetvis viktigt att folk inte börjar frukta för sina liv under skogspromenaderna. Men hur extremt sällsynt det än är att vargar angriper människor säger attacken på Kolmården ändå något om dem som art.

Att det är stor skillnad i potentiell farlighet mellan vilda vargar och sådana som Kolmårdens, som sedan födseln vant sig av vid sin naturliga rädsla för människor, är så självklart att det knappt behöver sägas.

Problemet är att även de vilda vargarna kan tappa respekten för oss. Och i förhållande till ett djur som vargen inte respekterar är den inte en gullig hund utan en skoningslös mördarmaskin. Sett till det totala antalet vargar i världen är deras mänskliga offer försvinnande få - men de finns. Under det senaste decenniet har ett tjugotal dödats, oftast kvinnor och barn och i allmänhet av vargar som levt alldeles för nära människor.

 

I vargdebatten påpekas ofta att några attacker på människor inte skett i Sverige på hundratals år. Men vi har heller inte haft en livskraftig vargstam på hundratals år. Om svenska vargar fortsätter att tassa allt närmare civilisationen finns det en risk för att människor så småningom attackeras. Faran ska inte överdrivas. Vårt andra stora rovdjur, björnen, attackerar årligen människor utan att ådra sig utrotningskrav. Inför vargen har det alltid funnits en särskild och huvudsakligen irrationell skräck.

Men i den finns också ett litet korn av vishet, dyrköpta erfarenheter från tidigare generationer som visste hur farlig den varg är som inte fruktar människan.


Den insikten behövs, nu när vargen återtar sin naturliga plats i vårt ekosystem.

Därför är det oroande att vargvänner har bemött vargmotståndarnas överdrifter genom att helt avfärda vargens farlighet. Kolmårdens zoologiska chef Mats Höggren förklarade förra vintern i en intervju med Folkbladet att syftet med deras ödesdigra tämjning av vargar var att visa människorna som släpps in i varghägnet att djuren inte är farliga.

Det är just när människor får för sig att vargar inte är farliga som de verkligen kan bli det. Risken finns exempelvis att boende i vargtäta områden, stärkta av experternas lugnande ord, får för sig att börja mata djuren.

Vargen är ett majestätiskt och förunderligt djur men den måste hållas på avstånd och lära sig att aldrig våga utmana människor.

Det finns starka belägg för att vargar som jagas lär sig och sina ungar att hålla sig borta från civilisationen. Därför är jakthatet så missriktat.

Ska vi kunna leva med vargen måste vi också jaga den.