Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johannes Forssberg

Lundindebatten behöver hyfsas

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Inför gårdagens bolagsstämma hade Tredje AP-fonden sällat sig till rebellerna bland de institutionella ägarna. Den uppkäftiga skara som krävde en oberoende granskning av bolagets förehavanden i södra Sudan kring millennieskiftet.

Pensionsfonden lade visserligen till slut ner sin röst när bolagsstämman avgjorde saken i går.

Men dess engagemang är intressant. För samtidigt som fonden är oroad över vad Lundin kan ha ställt till med för tio år sedan äger den obekymrat 710 000 aktier i ett bolag tillhörande det kinesiska, statliga oljeföretaget CNPC, som aldrig lämnade södra Sudan och ensamt driver det mesta av oljeindustrin i det nyblivna landet.

 

CNPC skryter om sina goda relationer till Sudans diktator, vars etniska rensningar i Darfur finansierades med kinesiska oljepengar.

CNPC:s oljefält orsakar fortfarande strider, nu nästan dagliga. Bolagets allierade i Khartoum vill behålla kontrollen över det svarta guld som tillfallit den nya staten Sydsudan.

Inbördeskriget är på väg att bryta ut igen, med en koppling till svenska pensionspengar.

Det borde vara ett större bekymmer för Tredje AP-fonden. Men för pensionsfonden finns kanske bara de problem som har omtalats i medierna. Det är svårt att tolka de institutionella ägarnas selektiva upprördhet på annat sätt än att de ser Lundindebatten som ett gyllene tillfälle att visa prov på lättköpt rättrådighet.

Den "oberoende" granskning de för- gäves kämpade för hade knappast gjort någon skillnad.

 

När en utredning om ett företag har beställts av bolagsstämman kan den aldrig vara verkligt oberoende.

Dessutom är det rimligtvis bara vissa företrädare för Lundin som vet vilken eventuell insyn bolaget gavs i grymheterna.

Om företaget har begått oegentligheter lär behovet av att delge en internutredning detta inte vara våldsamt.

Det råder ingen tvekan om att oljeindustrins återkomst till Sudan på 90-talet eldade på inbördeskriget. Det är också tydligt att våldsam folkfördrivning har varit en strategi från Khartoums sida för att värna oljeutvinning i fientliga områden, som exempelvis Lundin Oil aldrig hade kunnat verka i utan regimens beskydd.

Men det finns inget som direkt bevisar att Lundin o il kände till övergreppen, än mindre något som talar för att bolaget var aktivt delaktigt.

Det är lika sannolikt att företrädare för Lundin döms för folkrättsbrott i södra Sudan som att Carl Bildt kommer ut som vänsterpartist lagom till nästa val.

Det skrala bevisläget hindrar dock inte debattörer från att fastslå företagets absoluta skuld.


Aftonbladets Eva Franchell hävdade häromdagen att Lundin Oil självt "rensat byarna runt oljefälten".

Formuleringen togs bort efter kritik men i nätartikeln påstås fortfarande att Lundin av Human Rights Watch anklagats för att "anlita en ökänd krigsherre" för "etniska rensningar". Vilket vore sensationellt - om det var sant.

Lundin är ett synnerligen amoraliskt oljebolag men har i debatten blivit något större - en symbol för världens ondska. Eftersom före taget anses så ont är detaljerna oviktiga. Bolaget har bemött all kritik med astronomisk arrogans. Men det ursäktar inte slappheten i indignationen.

Så länge skarpa bevis saknas finns det anledning att sänka tonen en aning. Lundinkampanjen tycks handla alltmer om journalisters narcissism och allt mindre om Sydsudans ännu så plågade folk.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!