Johannes Forssberg
I februari dömdes en man av Södertörns tingsrätt till fem års fängelse för folkrättsbrott och grov misshandel. Han hade själv, oavsiktligt, försett åklagaren med bevisningen genom att publicera en film som visar hur han torterar en fastbunden man. Rättegången var unik.
Ingen annan har i Sverige åtalats för brott begångna i krigets Syrien. Den dömde hade tillhört Fria syriska armén. Bland det hundratal personer som antas ha återvänt från islamiska statens sida finns inte någon som har ställts inför rätta.
Att det väcker vrede är lätt att förstå. IS begår dagligen brott vars vidrighet går bortom vår fattningsförmåga. Och de är tveklöst straffbara enligt svensk lag.
Man får utgå från att svenska åklagare gör vad de kan för att utreda vad återvändarna kan ha gjort sig skyldiga till. Men det är tyvärr inte mycket de kan göra, under brinnande krig. Att samla bevis i Syrien och Irak är nära nog omöjligt. Och för att en åklagare ska kunna väcka åtal måste bevisningen vara så stark att den förväntas leda till en fällande dom. Åklagaren måste alltså på goda grunder kunna räkna med att rätten kommer anse att gärningsmannens skuld är ställd bortom rimligt tvivel.
Förhoppningsvis kommer i en ljusnande syrisk framtid IS-krigare (liksom regimens bödlar) att ställas till svars för sina fasansfulla brott i domstolar över hela världen, på samma sätt som skett med exempelvis förövare från folkmordet i Rwanda.
I väntan på den dagen har de flesta länder som IS rekryterar från valt att kriminalisera det lilla de kan bevisa, nämligen resorna till IS. Det ska även Sverige göra. Från och med nästa vår kommer själva resan till ett annat land att vara straffbar om den syftar till att resenären där ska förbereda eller begå allvarliga brott eller få/ge terrorinstruktioner.
På så sätt kan staten straffa människor som ansluter sig till IS utan att behöva bevisa några specifika gärningar. Därför är straffskalan måttlig, med ett maxstraff på två års fängelse. Eftersom det nya brottet bara avser själva resan kan inte straffet vara på den nivå som gäller för de brott som resan syftar till. Att döma någon som rest i syfte att utföra ett visst brott lika hårt som den som bevisligen har utfört brottet skulle innebära att beviskravet sänktes bakvägen.
Tyvärr är det allt fler som förespråkar sänkta beviskrav i kampen mot IS. Exempelvis SvD:s ledarskribent Ivar Arpi (10/7) verkar anse att alla som anslutit sig till IS ska ha ett slags kollektivt straffrättsligt ansvar för allt IS gör. Han beklagar sig över att en misstänkt måste kunna knytas till specifika moment i det brott som prövas "när man vet att personen varit en del av IS". Att döma människor för olika gärningar för att de "varit en del av IS" skulle strida mot grunderna för all civiliserad straffrätt. Självklart ska inte en person som satts att utföra kroppsarbete långt från stridszonen kunna dömas för en annan persons halshuggningar. Lika lite som vi kan ställa vilken medlem som helst inför skranket när ett brott kopplas till ett kriminellt MC-gäng.
Rättssäkerhet kan upplevas som frustrerande. Men det är när den frustrerar mest som den behöver försvaras allra starkast. Rättssäkerheten är grunden för vår frihet och demokrati och vi ska inte låta IS-barbarerna ta den ifrån oss.