Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johannes Forssberg

Kolsvart framtid

Ingen kan säga exakt vad som händer när jordens medeltemperatur stiger med fyra grader. Men det kommer i alla fall att innefatta död och lidande.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

En temperaturhöjning på fyra grader jämfört med förindustriell nivå skulle innebära den största uppvärmningen på 20 miljoner år. Ett klimat som människan aldrig har upplevt och civilisationen inte är rustad för. Kraftigt stigande havsvattennivåer skulle hota att dränka några av världens mest tättbefolkade områden. Extrema värmeböljor skulle bli vardag i stora delar av världen. Jordbruk skulle torka ihjäl i vissa områden och översvämmas i andra. Samtidigt som jordens befolkning ökar riskerar tillgången till livsmedel och färskvatten att bli allt sämre.

Enligt en ny rapport från Världsbanken kommer det fruktade fyragraderscenariot att vara verklighet redan 2060 om dagens utveckling fortsätter. Det bistra budskapet slogs upp stort i världens medier i går men prognosen ligger i linje med vad många tidigare studier har kommit fram till.

 

Om vetenskap hade någon större praktisk betydelse för den globala klimatpolitiken skulle utsläppen ha minskat för länge sedan. Men eftersom det kortsiktiga egenintresset är en ogenomtränglig mental rustning finns ingen anledning att tro att Världsbankens larm kommer att förändra någonting.

Vi har i bästa fall några år på oss att vända utvecklingen för att uppvärmningen ska stanna på en hanterligt farlig nivå. Samtidigt väntas bindande utsläppsminskningar vara en icke-fråga under klimatmötet i Doha som inleds nästa vecka. Världens länder kommer att enas om att fortsätta försöka enas och det kommer patetiskt nog att beskrivas som en framgång. Chickenracet mellan framför allt USA och Kina kommer att fortsätta.

Barack Obama har pekat ut klimatfrågan som en viktig del av agendan för sin nästa mandatperiod. Detta har spridit ett hopp om att USA äntligen ska axla ledarskapet som krävs om de globala förhandlingarna ska komma vidare.

Men det är svårt att se att presidenten skulle kunna åstadkomma något betydelsefullt. Även om en majoritet av amerikanerna anser att klimatförändringarna är ett allvarligt samhällsproblem lever USA som land fortfarande i förnekelse.

Den stora valfrågan vad gäller energi var det föregivet hutlösa priset på bensin, som genom avsaknaden av skatter är lägre än i något annat västland. President Obama gjorde allt för att framstå som en förkämpe för billigare bensin. Hans nobelprisbelönade, klimatengagerade energiminister Steven Chu tvingades backa från ett tidigare uttalande om att bensinpriserna måste stiga och säga sig slåss för lägre priser.

USA måste börja från noll i sin omställning från fossila bränslen och bara att påbörja avtändningen upplevs som alltför smärtsamt. Att införa en koldioxidskatt blir inte precis lättare av att så många ledamöter från båda partierna finansieras av olje- och kolbolag.

 

Framtiden för klimatet ser kolsvart ut. Men att Kina och USA vägrar ta ansvar är ingen anledning för Sverige att minska sitt engagemang. Ett ton koldioxid skadar atmosfären lika mycket var det än släpps ut. Sverige kan inte ensamt hejda klimatförändringarna men vi kan se efter vårt eget bo. Göra allt vi kan och visa andra att det kan göras. Tyvärr verkar regeringen inte riktigt ha den inställningen.