Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johannes Forssberg

Inför en nollvision mot narkotikadöd

Inför valet 2010 hyllade Mona Sahlin den svenska narkotikapolitiken.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

"Våra resultat är väldigt bra" påstod hon i en intervju med tidningen Narkotikafrågan. Hon förklarade att vi i Sverige har all anledning att "sträcka på ryggen". Det året dog 421 svenskar av narkotika.

Sverige har en ungefär lika stor andel narkomaner som övriga EU men långt fler som dör i sin sjukdom. Här fortsätter dödens graf uppåt medan man i andra länder har lyckats vända utvecklingen och rädda liv. På 20 år har antalet dödsoffer fördubblats i föregångslandet Sverige.

Den narkotikasituationen har folkhälsominister Maria Larsson beskrivit som "gynnsam" och "god". Medan narkomanerna har legat och dött har politikerna gett varandra blocköverskridande ryggdunkar, eniga om den svenska narkotikamodellens förträfflighet.

Ingen skulle komma på tanken att beskriva sjöräddningsarbetet som en framgång om de drunknade ständigt blev fler. Det vore otänkbart att införa ett annat mått på framgång i intensivvården än antalet räddade liv. Men just när det gäller missbrukare anses liv och död vara ganska irrelevant. Den svenska narkotikapolitiken har aldrig haft minskad dödlighet som sitt främsta mål och det är därför politikerna kan vara stolta när människor dör som aldrig förr.

 

I stället för att koncentrera sig på de döende väljer Maria Larsson att skryta om att det internationellt sett är så få svenska ungdomar som provar cannabis. Men med tanke på att lika många unga blir missbrukare här som i andra länder - och betydligt fler av dem dör - är ungdomliga cannabisexperiment ett absurt sätt mäta narkotikapolitikens framgång.

Under samma tid som narkotikadödligheten har skjutit i höjden har siffrorna över trafikens dödsoffer sjunkit till nivåer som ingen skulle vågat drömma om för 25 år sedan. 1988 dog 813 svenskar i trafiken, medan 182 avled av drogmissbruk. I dag är det avsevärt fler som dör i drogmissbruk än i trafiken - 421 respektive 266 personer år 2010.


Förutsättningarna är givetvis väldigt olika, men de två dödskurvornas motsatta öden beror delvis på politikens inriktning. I trafiken har politikerna prioriterat minskad dödlighet framför allt annat. Den ambitionen har gjort oss världsledande inom trafiksäkerhetsforskning.

Inom narkotikapolitiken har det däremot aldrig funnits något intresse för vetenskap. Det viktiga är inte att uppnå resultat, utan vara renlärig i tron på nolltolerans. Att missbruket inte minskar för att man fängslar och trakasserar missbrukare spelar ingen roll. På många håll kastas narkomaner ut ur behandlingsprogram, som straff för att de fått ett återfall, trots att det snarare leder till död än drogfrihet. Det viktiga är att skicka rätt signaler, och om några missbrukare råkar dö på vägen är det inte hela världen eftersom ett liv i missbruk enligt svensk narkotikaideologi ändå inte är värt att leva.

 

För nästan ett år sedan fick Maria Larsson en utredning av Gerhard Larsson, som föreslog en ny missbrukarvård där vetenskap är ledstjärnan och missbrukare ges rättigheter. Den samlar damm i folkhälsoministerns byrålåda. I stället för att skönmåla katastrofen borde regeringen förverkliga flera av Gerhard Larssons förslag. Och införa ett nytt mål för narkotikapolitiken - en nollvision mot narkotikadödlighet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!