Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Johannes Forssberg

Halmgubbarna förstör debatten

Den bästa debattmotståndaren är den påhittade.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är enkelt att bygga en halmgubbe. Man tar sina politiska motståndare och gör en grotesk karikatyr av deras uppfattningar. Sedan går man till rasande angrepp och vinner debatten i stor stil.

Fördelen med halmgubben är att den inte har någonting att sätta emot.

Det är dessutom en klickonomiskt lönsam form av underhållningsvåld. De båda lagen i samhällsdebatten älskar att läsa om hur korkade, ondsinta och galna motståndarna är. Ju mer vridna beskrivningarna är desto mer klickas och delas det. Det gamla idealet att försöka förstå sin motståndare är inte hållbart i klickekonomin. Nyanser har alldeles för låg klickbarhet.

Det är därför debatthögern och debattvänstern i allt större utsträckning debatterar mot karikatyrer som de båda sidorna har skapat av varandra. Var sida har var sin urhalmgubbe som vapen. Högervarianten för tankarna till en ung doktorand i queermarxistiska och postkoloniala studier med intersektionell inriktning vid Södertörns högskola.

 

De åsikter man skulle kunna förvänta sig av en sådan blir i högerargumentationen representativa för Sverige i allmänhet och vänstern i synnerhet. Marika Formgren förklarade följaktligen i en krönika om svenskarnas vedermödor i GP (1/8) att svenska föräldrar "i jämställdhetens och institutionsfostrans namn" inte får lov att anknyta till sina barn. Hon påstod vidare att svenskar inte "ska" se invandrare som jämlikar, utan som ädlare existenser. Att svenskar "ska" förneka att det finns ett svenskt folk. Och att heterosexuella "ska" se sin kärlek som förtryckande och homosexuell kärlek som äkta.

Det framgick inte av texten vem som ligger bakom dessa absurda påbud. Detta eftersom de idéer som enligt Formgren genomsyrar svenskens liv på sin höjd är företrädda på samhällsdebattens cirkusavdelning. Det korn av verklighet som ytterkantspersoner har tillfört Formgrens halmgubbe gör den tillräckligt igenkännbar för högerpersoner som vill få sina farhågor om Sveriges galenskap bekräftade.

Vänsterns urhalmgubbe är i stället en vit kränkt man vars illa dolda agenda går ut på att sätta åt utlänningar. I stället för att bemöta motståndare i sak är det många vänsterdebattörer som tar sikte på denna saftiga halmgubbe. Jan Guillou, en förgrundsgestalt inom svenskt halmgubbebyggande, förklarade nyligen att det bland borgerliga ledarskribenter är "få om ens någon" som vill kalla Breivik terrorist eftersom han är vit och kristen.

I själva verket har i princip alla profilerade borgerliga ledarskribenter som skrivit om Breivik kallat honom terrorist. Men Guillous halmgubbe spreds snabbt av de vänsterpersoner som bara hade väntat att få sina farhågor om de borgerliga ledarsidornas smygrasism bekräftade.

Vänsterns SD-anstrukna halmgubbe används för övrigt inte bara mot vita, borgerliga män. Det blev tydligt tidigare i somras. De som vittnade om fundamentalistiskt förtryck i förorterna var vänstersinnade kvinnor med utomeuropeisk bakgrund. Vänsterpartiet bemötte dem genom att högstämt ta avstånd från uppfattningen att kvinnoförtryck bara finns i förorten eller bara beror på muslimska fundamentalister. En uppfattning som ingen av kvinnorna hade framfört.

Halmgubbarna skapar mysig lagkänsla i respektive skyttegrav. Men de gör samtidigt gravarna djupare. Det blir meningslöst att ens försöka argumentera när allt som sägs förvrids för att passa in i förutbestämda nidbilder.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!