Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johannes Forssberg

Fredsaktivisterna är tysta när Putin bombar

Putin behöver aldrig oroa sig för att störas av västliga så kallade fredsvänner i sin våldsamma, imperialistiska framfart.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Under sensommaren 2013 hölls protester för fred världen över. Den syriska regimen hade en tidig augustimorgon gasat ihjäl ett stort antal människor, bland dem hundratals barn som kvävdes medan de sov. Men det var inte därför folk demonstrerade. Banderollerna var riktade mot USA.

Fredsaktivisterna ville stoppa president Obama från att förverkliga sitt löfte om att slå till mot Assad-regimen om den började använda kemiska vapen. Det blev som demonstranterna ville. USA angrep aldrig den syriska regimen. Däremot har Ryssland fortsatt att hjälpa till med krigsförbrytelserna. Hjälpen har bestått såväl av helikoptrar att tunnbomba civila med som veton i FN:s säkerhetsråd.

Sedan några månader deltar Ryssland också i striderna. De ryska bombningarna påminner om Assad-regimens. Man lägger blint bombmattor över vidsträckta, rebellkontrollerade områden snarare än att träffa avgränsade mål. Förödelsen är enorm. Hittills har ryska bomber träffat bland annat sjukhus, skolor och en marknad. Enligt organisationen Airwars dödar Ryssland civila i en tio gånger högre takt än den USA-ledda koalitionen mot IS.


Medan amerikanerna bombar just IS har Ryssland främst siktat in sig på andra rebellgrupper, åtminstone fram till att Putin började kurtisera Frankrike efter terrordåden i Paris. Också det stämmer överens med Assads strategi som tycks gå ut på att i första hand eliminera alla andra motståndsgrupper, så att omvärlden bara har honom och IS att välja på.

När Ryssland bombar civila för att hjälpa världens värsta krigsförbrytare kvar vid makten är den så kallade fredsrörelsen tyst. Det hålls inga globala demonstrationer mot den ryska imperialismen. Kulturkändisar och artister hörs inte av. Eftersom Rysslands krigföring, vare sig det gäller Ukraina eller Syrien, väcker så lite politisk vrede och konflikt är den heller inte så intressant att rapportera om. Ryska förbrytelser passerar oss ganska obemärkta förbi.


Det selektiva fredsengagemanget brukar ibland förklaras med att förväntningarna på ett land som Ryssland är mycket lägre än på västmakterna. Vore det så att påstådda fredsvänner inte väntar sig annat än råhet från Moskva borde de vara mindre angelägna om att hitta förmildrande förklaringar till allt ryskt våld och vapenskrammel.

Putin kan alltid lita på att fredsvänner i väst kommer att försöka urskulda honom. Personer om Jeremy Corbyn, brittisk labourledare och tidigare ordförande för “Stop the war”, som framför allt har betonat Natos påstådda ansvar för Rysslands krig i Ukraina. Västliga militära insatser beror däremot aldrig på något annat än skrupelfri imperialism, enligt Corbyn och hans vänner i Sverige och andra länder.

Fredsrörelsens blindhet inför allt som inte Väst kan lastas för är en stor tillgång för Ryssland. När nu Putin under terroristbekämparens täckmantel försöker få omvärlden att försonas med såväl den ryska aggressionen i Ukraina som slaktaren Assad skulle en högljudd fredsrörelse kunna göra skillnad.

Medan ryska bomber faller urskillningslöst över Syrien väntar fredsvännerna i stället på nästa stora mobilisering mot USA-imperialismen.


Läs också: Migrationsdebatten blir svår för vänstern


Följ Expressen ledare på Facebook för tips om fler ledare!