Johannes Forssberg
Om siffrorna blir verklighet kommer Syrienkrigets 2014 att överträffa det tidigare rekordåret, Bosnienkrigets 1992, då 84 018 personer sökte asyl i Sverige.
Det finns många likheter mellan 1992 och 2014. Då som nu beviljade Sverige permanenta uppehållstillstånd medan många andra länder i Europa höll gränserna stängda för de bosniska flyktingarna. Liksom i dag rådde stor brist på flyktingboenden och kommunerna larmade om att de inte klarade av mer.
Men flyktingarna från Bosnien var, trots pågående etnisk rensning, ifrågasatta på ett helt annat sätt än syrierna i dag. Det flyktingmotstånd som Ny demokrati piskade upp fick genomslag i de stora medierna. Frågan om den ekonomiska krisens Sverige verkligen var betjänt av att rädda livet på människor från Bosnien debatterades ständigt. Och motståndet påverkade de etablerade partierna.
Socialdemokraterna såg i flyktingfrågan ett vapen mot den borgerliga regeringen. Partiet lanserade under ledning av tidigare Metallordföranden Leif Blomberg en strid ström av förslag på temat hårdare tag mot flyktingarna.
Det handlade om alltifrån att dra in hemspråksundervisningen till att beröva de asylsökande möjligheten att överklaga Invandrarverkets beslut. Och till slut kände sig regeringen tvungen att ge efter för flyktingmotståndet. I juni 1993, två år innan Srebrenica, återinfördes viseringstvånget för flyktingar från Bosnien med resultatet att bara ett fåtal kunde ta sig hit.
De två åren före 1992 hade Sverige tagit emot sammanlagt 55 000 asylsökande, bara hälften jämfört med antalet som kom 2012-2013. Sammanlagt är den nuvarande flyktingströmmen alltså avsevärt större än det tidiga 90-talets.
Men när Migrationsverkets prognos kom i veckan var det inget av de etablerade partierna som markerade att flyktingarna från Syrien måste stoppas. Flyktingmotståndet är inte lika grovt i dag som under Bosnienkriget, då en brandbomb mot en flyktingförläggning i Fruängen bara gav en liten notis i tidningen eftersom attentaten var så vanliga och det den gången inte började brinna. Men det finns ändå en högljudd opinion som inte vill ha flyktingar i Sverige, ett främlingsfientligt parti på 10 procent i opinionsmätningarna och det är valår.
Att regeringen i det läget bemöter uppgifter om rekordmottagning genom att ovillkorligt stå upp för syriernas rätt till en fristad här är sensationellt ur ett europeiskt perspektiv.
De allra flesta europeiska högerregeringar, liksom ett antal socialdemokratiska partier, har de senaste åren valt att närma sig den invandringsfientliga opinionen.
Fredrik Reinfeldt och alliansen har i stället mött vår tids främlingsfientlighet genom att göra Sverige öppnare än tidigare och statsministern har oupphörligen försvarat den öppenheten.
Det är någonting han får alldeles för lite respekt för, i synnerhet från den antirasistiska vänster som beskriver Sverige 2014 som ett land där fascismen är i färd med att ta över när den större berättelsen i själva verket är den motsatta: Sverige står upp för de toleranta ideal som alla andra sviker.