Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johannes Forssberg

En gruvlig utveckling

Den primitiva minerallagen uppmuntrar till rovdrift.

Gruvboomen kan komma att stå Sverige dyrt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Direktören höll ett passionerat tal när Blaikengruvan invigdes 2006. Han talade om framtidstro, jobb och välstånd i en bygd som saknade allt detta. Nu skulle de hårt prövade trakterna mellan Sorsele och Storuman äntligen leva upp.

Efter något år gick firman i konkurs. I våras hände samma sak med företaget som därefter hade tagit över.

Lokalbefolkningens arvedel är två urgröpta berg, som läcker tonvis med farliga tungmetaller.

Det krävs omfattande sanering för att inte sjön Storjuktan ska ödeläggas på samma sätt som Hornträsket i Lycksele. Där förgiftas det livlösa vattnet fortfarande på grund av gruvdrift som upphörde för decennier sedan.

Saneringen beräknas kosta över 200 miljoner kronor  och eftersom konkursboet är tomt måste skattebetalarna  ta notan, förklarade konkurs förvaltaren nyligen.

Det finns viktiga lärdomar att dra från historien. Rikedomen som gruvdrift kan skapa kostar alltid på. Man kan inte öppna berg miljövänligt. Naturen blir aldrig densamma. Man kan begränsa den skadliga miljöpåverkan, men risken för förödelse finns alltid kvar.


De enorma mängder avfall som brytningen lämnar efter sig fortsätter att vara en miljörisk  i generationer.

Gruvdriften kan vara värd det höga priset. LKAB:s verksamhet i Malmfälten har haft en enorm miljöpåverkan. Men brytningen av de gigantiska malmkropparna har också skapat blomstrande samhällen och trygg försörjning i över ett sekel.

Det är något helt annat med många av gruvorna som nu öppnar i rasande fart.

Förhoppningen med Blaikengruvan var att driften skulle pågå i tio år - en bråkdel av den tid som eftervärlden måste leva med konsekvenserna.

Det är svårt att tänka sig en tydligare manifestation av mänsklig dumhet. Men vi ser den nu överallt.

Politiker på Gotland tyckte det var en bra idé att omvandla ett av öns mest värdefulla naturområden till ett 170 hektar stort hål för att 60 personer skulle kunna bryta kalk i 20 år.

Människorna som åtminstone tillfälligt lyckades stoppa skövlingen tillhör årets stora hjältar.

Men grundproblemet finns kvar. Att Sverige har en minerallag- stiftning som syftar till maximal utvinning.

Vår u-landsmässiga  mineralhantering  förbryllar säkert  många av de globala gruvföretag som nu flockas.

Prospekteringen är öppen för alla sedan 1992. Och staten gör en viktig del av jobbet åt företagen genom att kostnadsfritt tillhandahålla informationen från statens egna prospekteringar.


Gruvbolagen behöver inte få markägare, kommuner och  lokalinvånare på sin sida.  Prospekteringstillstånd  utfärdas, generöst, på  nationell nivå.

Om miljöprövningen sedan ger verksamheten grönt ljust är bolagen bara skyldiga staten 0,5 promille av de brutna mineralernas värde.

Minerallagen behöver skrivas om. Gruvnäring som inte bidrar till långsiktig utveckling klarar vi oss bättre utan. Företagen måste betala mer för sin miljöpåverkan.

Politikerna måste inse att  vår unika orörda fjällnatur även i ekonomiska  termer har ett mycket större värde än 15 års gruvbrytning.

När näringsminister Annie Lööf förklarade varför hon motsätter sig en gruvskatt av det slag som nu införs i våra grannländer sade hon sig vara "stolt" över gruvnäringens framfart.

Det är som om  föreståndaren för  en affär som skänker bort sina  varor skulle skryta över kundtillströmningen.