Johannes Forssberg

Avkriminalisera tonåringars sex

I Sverige betraktas varje sexuellt aktiv 14-åring som ett våldtäktsoffer.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det spelar ingen roll om ungdomarna verkligen vill ha sex. Sedan den nya sexualbrottslagen infördes 2005 begås brottet "våldtäkt mot barn" varje gång en straffmyndig person har sex med någon som ännu inte fyllt 15.

Regeln är glasklar. Men  det finns ett undantag.

Om det står klart att den underåriga verkligen ville ha sex, och kanske till och med tog initiativet, kan rubriceringen mildras till "sexuellt utnyttjande av barn."

Är det dessutom så att sexpartnern bara var obetydligt äldre än "offret" ska denne, om vissa kriterier uppfylls, betraktas som ansvarsfri för brottet.

Med hänvisning till den regeln har politiker försäkrat att lagen inte tar sikte på frivilligt tonårssex, och att svenska högstadieungdomar, på olika sidor om 15-årsgränsen, utan bekymmer kan fortsätta att ligga med varandra.

Men många domstolar gör en annan tolkning.

Hovrätten i Skåne dömde förra året en 15-åring till 35 timmars samhällstjänst för att han hade haft sex med sin 13-åriga flickvän, enligt både henne och rätten, helt frivilligt.

Det har kommit flera  liknande hovrättsdomar.

Därför kände sig sexbrottslagens arkitekt, tidigare justitieministern Thomas Bodström, tvungen att skylla ifrån sig, i en debattartikel i SvD igår.

Han anklagade svenska domare för att tolka  lagen felaktigt, när de fäller jämnåriga ton - åringar för frivilligt sex.

RFSU:s ordförande Åsa Regnér undertecknade också artikeln, och det är lätt att förstå varför.

Som ordförande för en organisation som hela tiden har försvarat lagens grunder, och avfärdat de lagliga riskerna med tonårssex, har hon ett visst ansvar för de ungdomar som ställs inför skranket.

Men Bodström och Regnér vill inte veta av något ansvar och skyller därför på domarna. Det är ömkligt.

Redan när propositionen kom var det många som  befarade att det skulle bli just så här.

Att å ena sidan slå fast att barn under 15 aldrig kan samtycka till sex, och å den andra erkänna möjligheten till samtycke i undantagsfall, är inkonsekvent och svår- tolkat.

Särskilt som kryphålet, för jämnåriga tonåringar, är så trångt.

Lagens förarbeten slår fast att domstolarna ska vara "restriktiva" med att betrakta en 14-årings sexliv som något annat än ett resultat av allvarliga övergrepp.

Det står också att den, exempelvis, 16 och 14-åring som vill ha sex utan att den äldre parten blir straffskyldig bör ha en "nära och god relation".

Att lagstiftaren anser att sex utanför förhållanden definitionsmässigt är mer kränkande är anmärkningsvärt. Men det är talande för den syn på ungdomlig sexualitet som lagen, vad Bodström än påstår, bygger på.

Det är lätt att förstå domstolarnas hårda beslut.

De ska ta ställning till en lag som säger att 14-åringar som har sex i princip alltid utsätts för allvarliga brott, och sådana ska inte viftas undan lättvindigt.

Verkligheten är en annan.

Där är det vanligt att åttondeklassare alldeles frivilligt har sex med äldre elever utan att ta skada.

Men skadan kan bli oändlig när detta sedan polisanmäls av snokande och överbeskyddande föräldrar och sex-akten avhandlas i domstol.

Allra mest för den tonårskille (äldre  tjejer har friats) som, moraliskt oskyldig, döms och registreras för lagens mest föraktliga brott.

Lagens arkitekt. Thomas Bodström.  Foto:

TOMMY PEDERSEN