En kvinna kommer in på sjukhus med tydliga skador från en misshandel. Kort efter kommer en trevlig kvinna och besöker henne och erbjuder sig hjälpa väninnan som råkat ut för denna tragiska händelsen. Ingen ifrågasätter den hjälpande kvinnans historia. Tanken att hon skulle kunna vara flickvän, och den som delat ut slagen, ligger långt borta.
Scenariot är alldeles för vanligt.
"Mäns våld mot kvinnor" är ett vanligt begrepp för att beteckna det våld som sker i nära relationer. Män som slår sin fru, sambo, flickvän eller annan närstående kvinna dominerar statistiken av förövare.
Att det är just män som slår kvinnor har ansetts så viktigt att betona, att de fall som faller utanför mallen har osynliggjorts och bagatelliserats.
Den traditionella definitionen av könsmaktsordningen slås i spillror när våldet letar sig in i relationer mellan kvinnor eller relationer mellan män. Strukturerna är desamma för allt relationsvåld, men normaliseringsprocessen kan vara än värre, med dubbel isolering och dubbelt förtryck.
Småstadskvinnan som brutit med familj och vänner för att kunna leva med sin livs kärlek har få att vända sig till när den först fantastiska flickvännen blir ett monster som slår.
Killen från Iran riskerar hedersbrott om han kommer ut, och transan blir isolerad på arbetsplatsen. I många samhällen känner alla varandra och homosexualitet är en subkultur. Det blir ännu svårare att ta sig ur ett destruktivt förhållande.
Fördomarna säger att kvinnor löser konflikter genom att prata, och att män som blir slagna kan försvara sig. Våld i samkönade relationer blir ignorerat både av okunskap, och av rädslan för att bli kallad homofob. Det är inte politiskt korrekt att kritisera det rosa parlivet, trots att livet knappast är en schlager för någon.
Våld i samkönade relationer ter sig och beror på samma strukturer som våld i olikkönade. Historierna om tjejen som blir tvingad till sex på fyllan med killkompisen är vardagsmat, men killen som förgriper sig på sin pojkvän talar man tyst om. Annars förtalar man ju hela bögvärlden. Och vem vill erkänna att man blivit slagen av en transa?
Lika lite uppmärksamhet får de bisexuella kvinnor som blivit våldtagna av sina expojkvänner. "Flatan kan botas genom ett ordentligt knull" är en uppfattning lika verklig, skamfylld och stenåldersbaserad som den att "hiv kan botas genom sex med en oskuld".
Få av dem som upplevt våld i en samkönad relation söker hjälp. Ännu färre polisanmäler. Hjälpen på brottsofferjourer och kvinnojourer är bristfällig, och de flesta som arbetar med brottsofferhjälp utgår krasst från att en hbt-person vänder sig till en hbt-jour om hjälp behövs.
Ett problem som inte blir bättre av att våldsutsattas enda ordentliga skydd är underfinansierade jourer som drivs på ideell basis.
Det finns ingen vård för de kvinnor som slår kvinnor. Det finns inget jourboende för en man som blir slagen. Vi måste börja tala om relationsvåld som en förekomst i alla typer av förhållanden. För att fler skall få makt att bryta kassa relationer innan isoleringen och det första slaget kommer.
Alla kan drabbas.