Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Vi måste prata om mångkultur

Häromdagen konfronterades jag med ett exempel på det mångkulturella samhällets utmaningar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag fick ett telefonsamtal från mina barns fritids. Mina åttaåriga tvillingkillar ingick i en klunga av barn där en sagt saker till en flicka som hon och hennes föräldrar tagit illa vid sig av.

En av pojkarna i gänget, berättar fritidspedagogen, hade sagt "Muhammed är en gubbe som snusar". Flickan berättade det här för sina föräldrar. De blev mycket upprörda och ville att skolan skulle använda sitt antimobbningsprogram för att åtgärda kränkningen. Därav samtalet till alla inblandade barns föräldrar med information att skolpersonalen skulle prata med barnen om vad som hänt och att flickan tog illa vid sig.

 

Som förälder blev min instinktiva respons att försvara mina killar. Jag kunde för inget i världen tänka mig att de skulle säga så eftersom de 1) inte vet vem Muhammed är och 2) inte förstår att det är dumt och elakt att säga att en profet snusar till någon som högaktar densamma.

De visste alltså inte att detta var ett effektivt sätt att retas på.

Men strunt i det.

De stod med i gruppen av barn där någon retsamt säger att Muhammed är en gubbe som snusar till en muslimsk flicka. Därför ska även de ha samtal om att detta är fel.

Bra, tycker jag. Eller till och med föredömligt bra. Att skolpersonalen tar upp en sådan händelse är ett positivt exempel på försök både till integration och antimobbing.

 

Situationen belyser hur viktigt det är att vi samtalar med barnen om att människor är olika. Mina barn möter den här typen av olikhet varje dag i sin skola. Det är en ynnest. Men likväl är det viktigt att tala om olikheterna, inte minst när krockar uppstår.

Samtalet om olikheten skapar insikt om att den måste respekteras. I alla fall om det understöds av oss vuxna, däribland barnens föräldrar.

Att skolans personal tar tag i en utmaning som uppstår till följd av mångkulturalism är bra. Det skickar signaler om att alla ska ges samma respekt, oavsett kultur.

Men det är även väsentligt att jag som förälder berättar för mina söner att vissa har en stark tro och att det måste respekteras. Det här samtalet vid köksbordet är enormt viktigt.

 

Barn är blanka blad som skrivs, av bland annat deras föräldrar. Om jag och min man skrattat bort händelsen och förmedlat att det där är inget att bry sig om, eller sagt att "vad då, man måste väl få säga vad man vill i det här landet, och de som kommer hit ska anpassa sig till vår kultur", hade vi medverkat till att försvåra en fungerande integration.

Våra söners inställning till det okända är nämligen till stor del ett resultat av vad vi förmedlar till dem.

Så länge det finns vuxna som förmedlar att det är okej att säga att profeten Muhammed snusar kommer mångkulturalismen bli ett problem. Då kommer politiska strömningar som anspelar på rädsla för det okända vinna stöd.

Skolpersonal, föräldrar och andra vuxna måste alltså föra ett kontinuerligt samtal med barn om att alla är olika och att det ska respekteras. De blanka bladen ska fyllas med attityden att i den svenska smältdegeln ges alla respekt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!