Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Madestam

Vi måste börja rensa bland de fula orden

Veckans debatt om näthat riktat mot kvinnor, inte minst kvinnor i offentlighetens ljus, är mycket viktig. Men vi borde också diskutera det allt grövre språkbruket, på nätet och i samhället.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Många frågor väcks om hur (företrädesvis) män, kan ta sig rätten att kränka och hota kvinnor som uttrycker sin åsikt: Vad lever vi i för tid egentligen? Är detta verkligen det så kallat jämställda, jämlika och upplysta Sverige anno 2013? Min önskan och förhoppning är att kvinnorna vågar stå kvar, inte viker sig för dessa patetiska mäns hat. Till männen blir rådet: börja särskåda dig själv, varför blir du så provocerad av dessa kvinnor? Svaret på frågan säger garanterat något viktigt om dig, ditt liv och, förmodligen också, ditt samhälle.

 

Utöver dessa självklarheter har näthatsdiskussionen fått mig att fundera över gränserna för hur vi beter oss mot varandra och vilket språkbruk vi använder. Gränserna har tänjts på och sättet att uttrycka sig på har blivit osunt. I mejl och kommentarer på nätet används ord som hora, slampa, fitta, våldta, straffknulla och så vidare. Ett chockerande språk, enligt moraltanten i mig.

I "Uppdrag granskning" kunde vi se hur reportern, snillrikt och frankt, sökte upp somliga av de näthatande männen. Av konfrontationen framkom hur killarna i fråga inte menade så illa som det lät och att de bad om ursäkt om tjejen tog illa upp. Ordet fitta, att någon ska ta livet av sig eller bli gruppvåldtagen tycktes ha samma innebörd som att säga jag tycker inte om dig, far åt helvete eller stick och brinn.

 

Jag är mamma till två åttaåriga pojkar. Redan i första klass kom de hem och sa "fåk ju". Jag förstod inte vad de menade. Inte de heller, mer än att det var något fult och något jag skulle ogilla att höra: fuck you. För egen del lärde jag mig inte, och vågade definitivt inte säga, fuck you förrän jag var, kanske 13, 14 år. Efter fuck you har mina tvillingar kommit hem med fler fula, otrevliga och kränkande ord från skolan för att pröva dem och åtföljande reaktion i hemmets lugna vrå. Varje gång blir jag lika upprörd. Jag har tagit upp problemet i skolan och lärarna känner en vanmakt. Det är svårt att stävja det allt mer normupplösta språket - inte minst när somliga föräldrar rycker på axlarna, och kanske själva använder ord som bitch och du ska dö?!

Men det är inte okej att barn (eller vuxna) har detta språkbruk. Och vi vuxna, föräldrar, lärare, och andra vuxna, måste visa och markera för barnen.

 

Det är sant att normer förändras över tid, liksom moral. De fula ord jag använde som barn skulle min mamma aldrig i livet våga säga som liten (om hon ens kände till dem). Att mina åttaåringar säger saker som jag sa i tonåren hänger alltså delvis ihop med samhällsutveckling. Men det är också en konsekvens av globalisering med gränslös informationsinhämtning via filmer, spel med mera. I dag kan barnen hitta allt på nätet. När jag var liten var det barnprogram i TV2 som gällde.

 

Allt var inte bättre förr. Men den normupplösning vi i dag ser i språk och beteende är oacceptabel. Ett visst mått av moralpanik kan allt vara på sin plats. Det är aldrig acceptabelt att bete sig kränkande och oförskämt. Absolut inte på nätet, men inte heller på skolgården. Vi måste alla medverka till att det upphör. Det är med barnen vi måste börja, en dag blir de vuxna. Då får de gärna vara på nätet, men utan att hata och kränka.