Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Socialdemokratin får nobben av framtiden

Stefan Löfven och S får problem i ett allt mer borgerligt Sverige.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

"Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är." Stroferna ur arbetarrörelsens kampsång Internationalen är välkända. Men innebörden har förändrats sedan sången skrevs i slutet av 1800-talet.

Kvalen som ska bekämpas är i dag snarare väljarnas. I val efter val vänder de socialdemokratin ryggen med en axelryckning, i Sverige såväl som i resten av Europa. Den ”sista striden” handlar numera om striden att uppfattas som ett självklart regeringsparti.

I Sverige har S länge betraktats som det statsbärande partiet. Idag är det dock ett parti bland andra. Men var i ligger egentligen socialdemokratins problem? I flera år har partiets kris ältats, men få har kommit med lösningar. Kanske beror det på att problemet handlar om strukturella samhällsförändringar som ett parti självt har svårt att rå på.

Socialdemokraterna har sitt största stöd bland äldre och i glesbygden, det framgick i DN/Ipsos opinionsmätning som publicerades i veckan. Däremot lyckas partiet dåligt med att attrahera storstadsbor och yngre väljare. Det är ett stort bekymmer eftersom det är just i dessa grupper som framtiden ligger. Dessutom är det som ett ”Framtidsparti” socialdemokratin vill profilera sig. Men framtiden nobbar alltså budskapet.

 

Flera förklaringar brukar lyftas fram till varför det går så dåligt för Socialdemokraterna. En är det parlamentariska läget med minoritetsregerandet och styre på basis av alliansens budget. Men hade väljarna verkligen jublat om regeringen fått igenom sin egen budget i höstas?

En annan förklaring handlar om samregerandet. S har tvingats till kompromisser som väljarna ogillar, de vill hellre se en tydlig socialdemokratisk agenda.

Andra menar att felet är att socialdemokratin inte vågar vara ideologisk och förordar en mer radikal omfördelningspolitik. En närbesläktad förklaring är att partiet saknar en bredare vision, en samlad berättelse.

Ytterligare andra menar att det handlar om kompetensen och pekar ut regeringens sammansättning och Stefan Löfvens ledarskap som problemet. Regeringen består av allt för oerfarna statsråd utan driv och agenda, och Löfven saknar känsla för det politiska hantverket, hävdar de.

 

Det finns säkert korn av sanning i alla förklaringar. Men de räcker inte för att förklara väljarnas ointresse. Problemet går djupare än så.

En mer komplicerad förklaring kan hittas i de strukturella förändringarna. Samhället har individualiserats, kanske som en följd av det välstånd vi har uppnått. Resultatet är ökad betoning på individens frihet och valfrihet och i ett sådant klimat framstår arbetarrörelsens kollektivism som oattraktiv. Våra samhällen har i denna mening förborgerligats, i Sverige kan vi tala om en alliansifiering.

Det betyder att den socialdemokratiska hegemonin, där arbetarrörelsen värderingar och livsstil har färgat av sig på hela samhällslivet, har brutits. I det alliansifierade samhället värdesätts andra saker än i det klassiskt socialdemokratiska, åtminstone på marginalen.

En bidragande orsak till att förändringen kunnat ske är flera borgerliga partiers förflyttning mot mitten. De borgerliga politiker som vi i dag ser har vuxit upp i det socialdemokratiska samhället. De har gjort det till sitt, men i en mer individualistisk tappning. Ett slags Folkhemmet 2.0.

Att hänga med i värderingsförändringar är svårt. Fråga borgerligheten. De kämpade mot den socialdemokratiska hegemonin i si så där sjuttio år. Hittills har alliansen funnits i elva. Upp till kamp emot kvalen.