Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Politiken kan rädda idealen

För många människor, inte minst unga utan barn, har frågor om jämställdhet ofta ett självklart svar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Naturligtvis ska man leva jämställt! Dela lika på allt. Så tänkte även jag och mina vänner när vi var yngre. Med drygt tio års erfarenhet av föräldraskap och egen familj måste dock idealet delvis beskrivas som grusat.

Det blev inte så där jämställt som vi hade tänkt oss. Trots att ingen är gift med en ”dinosaurie”, för att citera Birgitta Ohlsson, så förefaller familjelivet smått förutbestämt i rollbesättningen. Mamma gör vissa saker och pappa sköter annat, vi delar inte lika i vår vardag.

Hur mycket vi än ogillar det, reproducerar vi våra fyrtiotalistföräldrars trista könsmönster. Flera av oss är även fullt medvetna om att det sker. Likväl står vi där i våra könsmärkta hjulspår vid diskbänken, och undrar hur det kunde bli så här.

 

Den svenska jämställdhetsdebatten har till stor del fokuserat på föräldraförsäkringen eftersom fördelningen visat sig få konsekvenser långt senare i livet. Kvinnors möjligheter till karriär och likställd lönenivå begränsas av större uttag av föräldraledigheten.

Debatten har till stor del rört frågan om politiken ska styra hur föräldradagarna delas eller om föräldrarna ska bestämma helt själva.

Hittills har samsyn nåtts i att två månader reserveras för pappan, i övrigt står det föräldrarna fritt att dela hur de vill. En gemensam politisk tanke finns även (i alla fall retoriskt) om att männen bör vara hemma mera liksom att det är fel att kvinnor är underordnade män till exempel lönemässigt.

Fokuseringen på föräldraförsäkringen är bra då det ojämna uttaget befäster könsmönster. Från att tidigare ha förespråkat att föräldradagarna ska vara den enskilda familjens angelägenhet ser jag nu ingen annan lösning än att lagstifta om en tudelning. Jag tror starkt på individen men hittills har vi individer visat oss oförmögna att bryta våra mönster. Då kan politiken hjälpa oss att skapa det vi vill se. Alliansregeringen försökte med morötter i form av en jämställdhetsbonus. Det hjälpte dessvärre inte. Alltså är det kanske dags för piskan.

 

Debatten har hittills fokuserat på hur vi kan underlätta för kvinnor att lämna hemmet. Men fokus bör även ligga på männen. Att dela föräldraförsäkringen kommer nämligen även underlätta för män att vara föräldralediga.

Studier visar att föräldralediga män straffas relativt sett hårdare lönemässigt än kvinnor. Om alla pappor förväntas vara hemma blir det en självklarhet för arbetsgivaren att mannen är föräldraledig under ett visst antal månader. En annan aspekt att fundera över är exempelvis barnbidraget.

Alliansregeringen drev föredömligt igenom att bidraget numera automatiskt delas lika mellan föräldrar med delad vårdnad. Förhoppningsvis har det bidragit till att även pappa köper overall till barnet. Men mer behövs. Kanske skulle vi på prov exempelvis rikta hälften av barnens kallelser (till tandläkare och liknande) till pappan i stället för som i dag, till ”vårdnadshavare”.

Det handlar alltså om små steg som knuffar män i rätt riktning att ta ökat ansvar för hem och barn.

Den stora boven i dramat är självklart normer och värderingar vilka spiller över på mer än bara livet i barnfamiljen. Men politiken kan påverka normer och värderingar, och på så vis bidra till att bryta våra trista handlingsmönster. Kommande generationers ideal ska inte behöva grusas vid diskbänken.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!