Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Låt oss tala om kameror på stan

För någon vecka sedan blev jag bestulen på min väska under en lunch i Kungshallen i Stockholm.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Händelsen innebär en personlig katastrof då innehållet: min dator och två usb-minnen utgör mitt liv, professionellt och privat. Utöver all gråt och ilska som jag upptagits av sedan stölden, har jag funderat över incidenten i ett samhällsperspektiv.

I många avseenden kan jag definieras som en tämligen okontroversiell liberal; jag tror på individen och hennes förnuft, likaså värdesätter jag rätten att leva och tänka fritt och har en tolerant hållning till olikheter. Samtidigt finns aspekter av liberalismens tankar om individens integritet som definitivt går att ifrågasätta, och som blir mycket märkbara när man hamnar i rollen som brottsoffer.

I min egen privat spaning efter mitt liv insåg jag vad övervakningskameror hade kunnat göra för mig och andra i city under lunchrusning.

Om Kungshallen haft tillstånd att sätta upp kameror skulle stölden för förmodligen aldrig ha hänt men om den likväl gjorde det, skulle det varit enklare att reda upp brottet.

Polisen hade kanske haft en person, ett signalement, att söka efter.

I nuet läggs ärendet bara ned. Min väska är en i mängden av alla som dagligen stjäls, obemärkt.

De poliser jag talat med framhåller alla vilka besparingar samhället kan göra genom att tillåta övervakningskameror. Antalet brott minskar, och därmed både personliga tragedier och kostnaden för handläggning och utredning av desamma.

Forskning visar att polisen har rätt. I en studie av nationalekonomen Mikael Priks framgår till exempel att införandet av övervakningskameror i Stockholms tunnelbana reducerade antalet brott med 20 procent, huvudsakligen var det ficktjuveri, rån och drogrelaterade incidenter som minskade.

Lag (1998:150) om allmän kameraövervakning reglerar frågan om att sätta upp kameror.

Länsstyrelsen är den som medger eller avslår tillstånd till kamera. Vissa områden, till exempel trafikövervakning och polisen har laglig rätt till kameraövervakning.

Somliga instanser, likt till exempel banker och butiker kan sätta upp kamera efter anmälan till länsstyrelsen om motivet handlar om att förhindra brott.

I miljöer som skolor eller restauranger och barer däremot, är det svårare att erhålla tillstånd. Orsaken är det som lagen också skyddar, nämligen "den enskildes intresse att inte bli övervakad".

Vid tillståndsprövning görs avvägning mellan å ena sidan om övervakningen kan förebygga brott och förhindra olyckor och å andra sidan individens integritet.

Ett liberalt argument är att mer övervakning riskerar leda till ännu mer övervakning, till slut har vi en statlig kamera hemma i sovrummet. Detta baserar sig på en mycket negativ och sorglig syn på ett demokratiskt samhälle.

Att skydda individer i det offentliga rummet behöver inte betyda att storebror vill se dina skitiga underkläder.

Kränkt som individ, kan man bli på olika vis. Som brottsoffer erfar man en enorm kränkning.

Det är obegripligt att det är mer kränkande att eventuellt fastna på en, till vardags, obetydlig kamera framför att slippa utsättas för brott.

Kostnaden för samhället och individen talar för sig själv och gör det självklart att tillåta kameraövervakning på offentliga platser.

Den som har problem med detta, kanske har större problem än så.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!