Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Madestam

Långt maktinnehav förklarar S-krisen

Vad är det som pågår i Socialdemokraterna?

Det undrar nog rätt många.

Varför detta strul?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

En förklaring kan vara politikens "ombytta roller". Detta parti regerade i Sverige nästan oavbrutet från 1932 till fram till för snart sju år sedan. Så här många år i opposition har partiet inte haft sedan demokratins genombrott. Situationen är följaktligen historisk. Både för Socialdemokraterna, och för Sverige som land. Och det märks! De, och vi, är ovana med sakernas tillstånd.

Vi börjar med dem. Att som parti befinna sig i regeringsställning innebär en mängd fördelar. Det uppenbara är att du får styra landet.

Men utöver detta finns även andra fördelar. Partiinterna sådana.

Dels har du hela regeringskansliet som din egen verktygslåda. Här finns spetskompetens som du får använda som din egen för att kunna styra landet. Partiorganisationen får alltså ett rejält tillskott på värdefullt humankapital.

Dessutom står smarta människor i kö utanför partidörren med sina jobbansökningar - vem vill inte jobba i maktens korridorer.

Som oppositionsparti är du inte alls lika attraktivt.

Smarta personer går vidare till arbetsplatser där de kan påverka och ha makt, på riktigt.

I opposition får du nöja dig med din egen organisations tillgångar för att värka fram politik och fungera som parti.

En annan fördel som regeringsparti är att organisationen får en självklar, enkelt identifierbar ledning. Partiet får tydliga auktoriteter.

Statsministern är en sådan, men även övriga statsråd liksom statssekreterare. Samma sak på lokal nivå. Kommunalråd väger tungt.

Dessa personer kommer per automatik ha god chans att få plats i partiets maktorgan, likt partistyrelse eller verkställande utskott.

De här personerna får en status som gör att de lyssnas på. Den elaka beskrivningen är att det slår till en reflex av auktoritetstilltro, den snälla att det handlar om tillit och en känsla av förtroende för kompetenta människor.

Oavsett tolkning finns det en tydlig "påve" i bredare bemärkelse, ett kollektivt ledarskap på toppnivå.

Under partiets långa tid i opposition har detta rörts till: vem eller vilka är storpåvar i dag, egentligen? Och vilka ska få bli det i framtiden? Vad som händer är att partiets alla småpåvar nu får och tar sig större frihetsgrader. Det blir nämligen oklart var makten egentligen ligger eller bör ligga när den inte finns i regeringskansliet.

Är man ovan vid denna situation, när processer och strukturer till huvudsak baserat sig på ett annat tillstånd, det i maktposition, kommer det mesta att nu börja strula. Särskilt i mer pressade lägen, som till exempel när politik ska arbetas fram eller när en kris ska hanteras eller när medlemmar av partiledningen ska utses.

Partiet blir som Bambi på is - hur gör man?

Och vi, då? Jo, även för oss är det ovant att maktpartiet nummer ett inte finns i Rosenbad. Ett uttryck detta tar sig är den enorma mediala uppmärksamhet partiet får. Varenda steg som de tar hårdbevakas. Allt vrids och vänds på. Dessutom verkar vi smått chockade över de konflikter och oordning som uppenbaras i detta parti. Kan det vara möjligt - i partiet som styrt Sverige i så många år?

I en demokrati måste det finnas både regering och opposition. Och som parti i en demokrati måste man kunna behärska en position både i regering - och opposition.