Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Madestam

Jag instämmer, Gudrun Schyman

I går firade vi Internationella kvinnodagen. En dag som å ena sidan är fantastisk. Å andra sidan sorglig - varför ska inte alla årets dagar vara kvinno- och mansdagar?!

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Inför denna dag intervjuades Gudrun Schyman i "Gomorron Sverige", där hon meddelar att hon återigen kandiderar till posten som talesperson för Feministiskt initiativ.

Som svar på varför hon kandiderar säger hon "jag står inte ut!".

Jag kan bara instämma i Schymans indignation över sakernas tillstånd för svensk jämställdhet. Feminismen har haft en backlash de senaste tio åren. I dag är jämställdhetsfrågorna långt ned på den politiska dagordningen. Det är som att vi slog oss till ro någon gång i början/mitten av 2000-talet: "Ja ja, nu definierar vi oss alla som feminister och ja, sexism och ojämställdhet är fel. Nu är vi överens om det, kan vi gå vidare nu?!"

 

Men nej, vi kan inte gå vidare. Samhället i dag fullständigt dryper av sexism och ojämställdhet på ett sätt som gör mig bekymrad och sorgsen. Kvinnor har fortfarande lägre lön, kvinnor når inte toppositioner och styrelserum, kvinnor blir inte statsministrar, kvinnor är ännu de som har huvudansvar för hem och barn, kvinnor blir utsatta för våld i nära relationer och kvinnor är objektifierade på ett osmakligt vis i det offentliga rummet. För att nämna några exempel på den könsmaktsordning vi kan bevittna.

Jag tror på individen som motor till förändring. Som individer kan vi till exempel se till att verka som goda förebilder för kommande generationer av kvinnor och män, så att deras samhälle blir mer jämställt och ickesexistiskt.

 

I kväll är det final i Melodifestivalen. Precis som många andra familjer kommer även min sitta bänkad i soffan. Mest koncentrerat tittar min sexåriga dotter. Det är hon som gråter när favoritartisten inte vinner och som skriker av glädje när det går vägen för hennes artist.

Som förälder är jag den primära förebilden för mina barn. Men även omgivningen påverkar naturligtvis.

Sittandes i soffan kommer jag, sedan jag blev förälder, på mig själv med att jag hejar på de bidrag som bryter med ojämställdhet och sexism. Jag blir varm i hjärtat när artister går i klinch med könsstereotypa framställningar av sina nummer. Det är kanske fånigt men till exempel kvinnliga artister som ser "normala" ut och har kläder på sig, får "högre poäng" av mig än "barbiedockor" utan kläder, för att inte tala om övervintrade gubbgrupper.

För jag vet att min dotter och många med henne, lapar i sig det de ser på scenen. Individer blir till rollmodeller för vad som leder till lycka och framgång.

Kanske kan Schyman sätta eld i baken på övriga makthavare. Jämställdhetsfrågan måste få högre prioritet allt annat är pinsamt i "världens mest jämställda land". Men partier, opinionsbildning och lagstiftning är inte allt. Du, liksom jag, liksom artisterna, har ett individuellt ansvar för att uppnå jämställdhet. I såväl vardag som mellofest.